Helt ovetenskapligt tror jag att folk i allmänhet nog tycker att demokratin, som Churchill påstås ha sagt, ”är det sämsta av alla samhälleliga styrsystem bortsett från alla de andra” men att demokratin numera känns utsliten och i behov av någon sorts renovering om man bara visste hur. Bekymrade betraktare, även jag, lägger pannorna i djupa veck och funderar på om en lösning kanske vore personval, en minskad riksdag, enmansvalkretsar, en författningsdomstol eller om det finns något annat som kunde återställa en förmodat dekadent demokratis förmodat förgångna vitalitet.

Synd att någon redan har uppfunnit metaforen att man måste tänka utanför lådan ty annars hade jag kunnat hitta på den just här och nu där den passar.

Om du låtsas att du ställer dig mitt i samhället och uppmärksamt genom alla dina sinnen tar in hela det flöde av osammanhängande känslor och influenser som det mänskliga samfundet utsöndrar så kommer numera, påstår jag alltså, en särskild längtan från allas samlade hjärtan att framstå som tydligare och viktigare än alla de andra budskapen – nämligen suget efter frihet.

Denna längtan manifesterar sig på ett oändligt antal sätt. Svenska kyrkans troligen populäraste psalm är 289 Guds kärlek är som stranden och som gräset. Den kärleken ger oss ”ett oändligt hem” där vi får göra vad vi vill, till och med ”säga ’ja’ till Gud och säga ’nej’”.

Vår samlade längtans frihet handlar numera inte om kollektivanslutning, gemensamma tvättstugor och mänsklig gemenskap utan tvärtom om individualitet, originalitet och särställning. Vi vill ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av” fortsätter psalmen. Underförstått kan vi kan inte göra något viktigt om vi inte får vara helt unika. Kappahl har papperspåsar med texten ”Don´t be like the rest of them. Be you”. Gymnastik gör man inte längre i trupp som på Sofia- och Idlaflickornas tid utan under ledning av en personlig tränare.

Jag tror att denna mentalitet växte fram efter andra världskriget. 289:an kom 1968. Knappt någon vill längre vara medlem i politiska partier eller i facket. Att alla vill vara unika och ha sin alldeles fria individualitet får revolutionerande effekter när saken kopplas till vår moderna statliga  värdegrund där alla har lika värde och alltså har rätt att i alla sammanhang göra precis som de vill, till exempel jobba hemma eller ta sig till arbetsplatsen. Hierarkierna bryter samman. Vad världen tidigare betraktade som nödvändig ordning och disciplin i skolan anses nu kränka eleverna, ty dessa har inga plikter och skyldigheter. Vad skulle plikt betyda om medborgaren har rätt att bestämma själv? Principen om allas lika värde gör att elevernas uppfattning om vad som helst är fullt lika acceptabel som lärarens. ”Du vet väl om att du är värdefull”, påminner 289:ans nära släkting 890:an. ”Du vet väl om att du är en flugskit”, sas det tidigare till noviser.

Min mening är att ett samhälle utan disciplin, ordning, ansvar och andra sådana i lyckade kulturer genom århundradena utvecklade plikter gradvis kommer att sönderfalla. Politiken slutar fungera. Det är det vi ser i västerlandet. Frihetslängtan stryper demokratin. Problemet är att demokratin dör ännu fortare om man i stället försöker strypa frihetslängtan.

Vad jag säger är alltså att demokratin inte kan vitaliseras med enmansvalkretsar eller författningsdomstolar eftersom hotet mot dess fortbestånd växer ur dess drivande kraft, nämligen längtan efter frihet. Fröet till denna starka frihetslängtan har alltid legat i demokratin men först under det senaste seklet – med dess tilltagande välstånd och därmed växande möjligheter att slippa fattigdomens disciplinerande inflytande – kommit att få ett avgörande genomslag på den allmänna mentaliteten.

Om du tror att jag på egen hand hittat på denna kraftfulla teori – att den frihetslängtan som demokratin skapar i människornas sinnen så småningom hotar att skjuta demokratin själv i sank – så har du fel. Tanken kommer från Sokrates, i varje fall som jag begriper hans oändliga gånger översatta, tolkade och transkriberade texter.

Sokrates säger att alla statsskick har sin ledande princip. Till exempel, hävdar han, strävar oligarkin, där de rika bestämmer, efter att maximera rikedomen (vilket på sikt leder till oligarkins undergång eftersom den av snålhet sparar på försvarsanslagen med följden att grannlandet invaderar och tar över).

På liknande sätt är det med demokratin, fortsätter han. Den vill maximera människornas frihet och är därför det ädlaste av alla tänkbara samhällsordningar. Men när demokratin närmar sig sitt upphöjda mål om maximal frihet för alla så går den under. Gamla vill vara unga och uppför sig därför som barn vilket leder till att ungdomarna förlorar respekten för äldre människor och viktiga traditioner som att man ska bädda sängen och även i övrigt ta ansvar för sig själv. Av samma skäl fjäskar lärarna för ungdomen som därför börjar tro att demokratins regelverk gör deras barnsliga idéer relevanta. Klistra dig i gatan, förstör månghundraåriga konstverk och gör Greta till världshärskare för isbjörnarnas skull!