Som många säkert vet har det rått, och råder fortfarande, stor medicinbrist i Sverige. Mest uppmärksamhet har kanske diabetesmedicinerna med viktminskningseffekt fått men bristen gäller också en rad andra mediciner. Just nu är det exempelvis brist på pennkanyler, som används till bland annat diabetessprutor. Och det här, det är något vi måste vänja oss vid. Det säger åtminstone en bekant, som är farmaceut.

Diskussionen kom upp när vi träffades för en tid sedan. Jag beskrev hur jag själv tvingats åka runt över hela staden för att få tag i vissa livsviktiga mediciner.

– Det är ju helt absurt, sa jag.

– Jo det man ju tycka, medgav hon, men så här är det i en massa andra länder.

– Förvisso, svarade jag, men de länderna har kanske inte riktigt samma skattetryck som Sverige.

– Vad har det med saken att göra? undrade hon lätt förnärmat.

– En hel del. Det faktum att vi betalar oerhört mycket skatt borde rimligen resultera i att vi åtminstone har tillgång till mediciner när vi behöver dem.

– Men så kan man ju inte tänka. Bara för att man kan betala för sig… Det ger ju ingen särskild rätt till sådana här saker.

– Jo det är klart att det gör. Det är ju det som är själva tanken med skattesystemet. Att det ska möjliggöra för medborgarna att få ta del av den vård som finns, och där ingår väl mediciner?

– Jo men… Fast menar du att du far illa av att åka runt till lite olika apotek då? Det finns ju folk som kanske måste resa genom en savann i flera dagar för att få tag ens i paracetamol eller gasbinda.

– Och du tycker att jag och andra svenska skattebetalare borde ha det så, eller vad är det du menar egentligen?

– Jag tycker att alla i hela världen borde ha samma tillgång till mediciner. Vi svenskar är så bortskämda, vi måste vänja oss, sa hon och hennes bestämda tonfall antydde att diskussionen nu var över.

Att skattetrycket hör – eller i alla fall borde höra – samman med tillgång till vård och mediciner och annan välfärd finns alltså inte i hennes värld. Varför svenska skattebetalare ska nöja sig med en medicintillgång som är likvärdig den i länder där folk inte alls bidrar på samma sätt till det allmänna är heller ingenting hon funderat över. Vi är bara ”bortskämda”.

Men hur bortskämda är vi egentligen, vi svenskar? De flesta av oss jobbar hårt, och har gjort så i generationer, och vi har ett av de högsta skattetrycken i världen. I flera av de länder som har högre skattetryck än Sverige, exempelvis Frankrike och Belgien, har välfärden dessutom sprungit ifrån oss i många avseenden. I Frankrike ligger den effektiva pensionsåldern på 60,7 för män och 62,2 för kvinnor. Belgarna går i pension vid 61,1 respektive 61,3 års ålder.

Ändå tycker alltså min väninna att vi måste vänja oss vid att det ska bli sämre och sämre – men fortsätta att betala lika mycket eller, hellre, ännu mer skatt.

Det tänker i alla fall inte jag göra. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att få det sämre och sämre och sämre, samtidigt som jag fortsätter att betala så mycket skatt. Inte för att jag kan påverka det nämnvärt. Men vänja mig vid det, eller acceptera det, kommer jag aldrig att göra.

Foto: Apotek vid Frölunda torg, Wikimedia commons