För den som ofta bekymrar sig över det svenska tillståndet och därvid frågar sig hur de har det i andra länder är det en klar fördel att ha en portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro som har ett annorlunda perspektiv och kan hjälpa till att tolka läget. Till exempel träffade jag för någon vecka sedan en personalchef (alltså en Human Relations Officer) på ett medelstort svenskt företag. Mest för att ha något att prata om frågade jag vad personalavdelningen (the Human Relations Office) just nu funderade på.

Jo, sa personalchefen, under pandemin vande sig folk att jobba hemifrån och nu vill vi ha dem tillbaka på arbetsplatsen men det är knepigare än man kunde tro. Förra året fattade vi beslut om att alla anställda måste vara på jobbet minst tre dagar i veckan.

Jag tänkte att det vore väl det minsta man som arbetsgivare och kapitalist kunde begära men frågade, i stället för att framföra denna uppfattning, hur det gick. Kom personalen till arbetsplatsen enligt företagets beslut?

Nja, sa personalchefen, vi undersöker det där rätt noga men ännu har vi inte kommit upp i tre dagars närvaro i snitt.

Det var ett uppenbart diskussionsämne att ta upp i det internationella samfund som gemensamt bildas av portugisiskafröken och mig. Jag brukar berätta om det svenska tillståndet för henne, om inte för annat än att se hennes häpnad med halvöppen mun, uppspärrade ögon och efterföljande gapskratt. Senast var när jag polisanmälde åverkan på min bil och fick tillbaka en sexsidig promemoria med information om att jag kunde få psykologisk hjälp från nationella hjälplinjen, telefon 020-22 00 60, och kontaktförbud och även en hel del annat offentligt stöd. (Jodå, jag fattar ett det där är ett standardsvar som skickas till alla anmälare innan polisen lägger ned frågan.) Hon himlade med ögonen.

Men nu gällde det alltså personalens närvaro. Hur gör företagen i Brasilien? När lärarinnan hämtat sig efter skrattanfallet sa hon att det var väldigt enkelt. Arbetsgivarna bara talar om för de anställda att de ska vara på plats. Och vad händer då? frågade jag för att driva frågan i botten. Då kommer de anställda till arbetsplatsen, svarade hon.

Sedan övergick vi till ett postseminarium där vi resonerade a) om resten av världen följer den svenska eller den brasilianska modellen och kom vid en samlad bedömning fram till att världen nog bedömde den brasilianska lösningen, det vill säga att de anställda inte på egen hand fick bestämma över sina arbetstider, som överlägsen samt b) vad det i så fall unika svenska upplägget kunde bero på.

Det tål att tänkas på. Vår vinnande teori bygger på uppfattningen att Sveriges jobbnärvaropolitik under pandemin faktiskt var unik. I andra länder kom det skarpa statliga förbud mot att folk skulle gå till jobbet (såframt de inte hade så viktiga uppgifter, till exempel sophämtning, att samhället inte skulle klara sig därförutan) medan det hela i Sverige sköttes helt på de anställdas eget ansvar, vilket betyder att jobbnärvaron var frivillig.

På samma sätt som den övriga världen hade beordrat folk att hålla sig hemma medan viruset grasserade så beordrade den folk att återgå till arbetet när detta ansågs lämpligt av myndigheterna. Men svenskarna fick smaka på friheten medan sjukdomen pågick och blev av det så engagerade och liberala i tänkesättet att de efter pandemin drog sig för att fullt ut ge sig tillbaka till respektive grottekvarn eller saltgruva. Hur mycket folk än säger sig älska sitt arbete så drar de sig för att gå dit, det är enligt min uppfattning deras logiska och begripliga inställning. Det är inte jobbet de älskar utan den trygga penninginsättningen på bankkontot sista fredagen varje månad. Honi soit qui mal y pense.