Upplevde hög grad av igenkänning när jag läste Patrik Engellaus krönika ”Vilka tror dom att dom är?”

Ett exempel från förra veckan: En kvinna utanför Systembolaget säger ”Hej” och vill uppenbarligen tala med mig. Hon ser varken ut som en tiggare eller prostituerad så reflexmässigt stannar jag. Det skulle ju kunna vara en människa i nöd, vars farmor just brutit lårbenshalsen och behöver hjälp med att ringa ambulans – förresten stod hon mitt framför mig, så det var lite svårt att gå runt.

Utan att presentera sig närmare ställer hon den personliga frågan: ”Vad har du för elleverantör?”. Samtidigt fiskar hon upp en broschyr från ett företag i energibranschen jag aldrig hört talas om, och vars logotyp överensstämmer med märket på hennes T-shirt.

Därefter började hon förklara hur det går till att byta elbolag. Under normala omständigheter hade jag ignorerat henne och fortsatt in i butiken, för att köpa min vinare. Men det var något i den personliga approachen som överrumplade mig. Jag kände mig kränkt!

Vanligtvis är jag en vänlig person, men plötsligt hör jag mig själv läxa upp henne. Med hög röst så alla utanför Systembolaget kan höra. Jag förklarar att bara idioter köper elabonnemang på gatan. Att det inte finns minsta skäl att tro att hennes produkt skulle vara bättre än andra, och att hon besvärar människor i onödan. Förresten hade jag ingen aning om vem hon var och ville inte veta det heller!

Samma plötsliga förvandling kan inträffa när försäljare ringer hem till mig och presenterar sig med förnamn (som om vi vore gamla bekanta). Jag blir direkt otrevlig, och det händer att jag häver ur mig så många förolämpningar att samtalet bryts. Min förhoppning är att försäljaren blir ledsen och gråter.

Är detta en personlighetsstörning jag borde söka hjälp för? Eller har jag nuddat vid ett genuint uttryck för den svenska folksjälen? Svenskar anses ju vara världens generösaste folk i vissa avseenden, men på det personliga planet världens mest otillgängliga. Vi har en stark instinkt att hjälpa människor i nöd – vilket kan anta hybriska proportioner i vår biståndspolitik, socialpolitik och asylpolitik. Men vi har samtidigt (och kanske just därför) utvecklat ett starkt skydd av den personliga sfären. Intimitet är ingenting vi bjuder på, och den som vill störa mig på väg till Systembolaget bör ödmjukt fråga om lov.

Denna dubbelhet uttrycks redan i Havamal där guden Oden skriver:

”Ej svag är den dörrtapp,

som svänga skall

och öppna för alla.

En ring du dock giv,

eller på din rygg

allt ont de dig önska.”

På begriplig svenska betyder det ungefär: ”Inget fel på den dörr som öppnas för alla. Men går det inte att lägga på haspen, kommer fiender snart samlas bakom din rygg.”

Förutom att hålla försäljare kort, skulle jag önska att detta gudacitat ingick som väggbonad i alla tjänsterum på Migrationsverket.

BILD: Oden som vandringsman. Målning av Georg von Rosen 1886.