Jag är 83 år gammal. Jag började styrketräna metodiskt och regelbundet för 10 år sedan.

Träningen går ut på att träna praktiskt taget varje muskel i kroppen. Jag följer ett program som har satts upp av en professionell tränare.

Programmet tar för genomförande lite drygt två timmar tre gånger i veckan; sammanlagt c: a sju timmar. Det har gjort underverk för min kropp och jag känner mig starkare och friskare än någonsin.

Det har länge varit bekant för de flesta att kroppen behöver motion. Framför allt talar mat om hjärta och lungor; d.v.s. kondition.

Hjärtat är kroppens viktigaste muskel. Den transporterar syret till kroppens alla delar. Men den är inte den enda muskeln som är viktig även om den är viktigast.

Ett friskt och välfungerande hjärta är alltså grundläggande för hälsa och välbefinnande. Men – och vad vetenskapen har börjat att betona under senare år – är att alla de andra musklerna också behöver hållas friska. Med stigande ålder från 30-årsåldern börjar en långsam och accelererande nedbrytningsprocess som påverkar kroppens funktionalitet.

Det första vi börjar märka är att vi blir långsammare. Det gäller både hjärnan och förmågan att utföra rörelser. Redan vid 40-årsåldern vet vi att vi inte kan memorera en psalmvers eller reagera på en pingisboll lika snabbt som tidigare.

Vid 60 syns det tydligt att vi går långsammare och att vi inte är lika smidiga i skidbacken som tjugo år tidigare. Men vi bekymrar oss inte så mycket eftersom vi fortfarande kan fungera.

När man som jag är 80 + har det hänt mycket: balansen är nästan helt borta, fingrarna börjar bli stela vid tangentbordet, vi släpar oss fram i stället för att lyfta fötterna, vi blir trötta av ingenting. Det är här man märker den positiva effekten av träningen mest!

Jag har ingen aning om hur mitt närminne skulle ha fungerat om jag inte börjat träna men jag vet att jag trots träningen har förlorat mycket av det. Hur den försämrade hörseln har påverkats vet jag inte men jag tycker att det inte är så mycket sämre nu efter tio års träning.

Varför började jag träna överhuvudtaget?

När jag gick i skolan var det bara de som ägnade sig åt tävlingsidrott som tränade överhuvudtaget. Man fick ingen annan träning än den som bestod i att kicka lite boll med kompisarna eller ge sig ut på söndag på en skidtur på vintern.

Vid omkring 40 började jag spela lite golf och tennis. Det var kul och nyttigt men styrketräning var det inte tal om.

Det som fick mig att börja träna var att jag opererade ryggen för en skada jag drog på mig som tonåring. Vid operationen var jag sextio år gammal. Jag fick då ett träningsprogram som givetvis mest syftade till att stärka musklerna i bålen och delar av benen. Men jag kände att det hade effekt så efter några år började jag att gå på gym, simma och liknande för just detta.

När man är på ett gym börjar man förstå att det finns annat än rena konditionsövningar man kan göra också.

Min tränare, gymägaren på ett mindre gym här i Bangkok (en schweizare som också blev min goda vän) visade mig runt på redskapen, berättade hur han gjorde själv vid då 40 års ålder och

satte efter ett tag upp ett program som jag sedan i princip följt sedan dess.

Programmet innefattar 14 olika styrkeövningar: dag 1 för bröst, dag 2 för armar och axlar samt dag 3 för rygg och ben. Varje sådant pass är på en knapp timme. Till det kommer att jag har ett pass utan redskap för bål, smidighet och stretch som jag genomför vid varje tillfälle. Styrkepassen innebär att jag lyfter, knuffar eller drar c: a 15 ton per pass (för benen lite mer), vilket innebär c:a 50 ton per vecka.

När jag började med programmet för tio år sedan var motståndet ungefär hälften av vad det är idag. Nu känns det som om jag nått maximum och jag försöker inte öka på med mer vikt längre.

Jag börjar också med tio minuter uppvärmning på cykel men har tagit bort andra rena konditionspass. Man får ganska bra hjärtmuskelträning av de nämnda övningarna också!

Fördelen med att ha ett relativt fixt program är att det ger disciplin. Ibland är det jobbigt och man vill helst gå hem och då är det skönt att det finns en tagelskjorta till hands.

När det gäller mina resultat (jag är 185 cm lång) har jag ökat min vikt tio kilo sedan jag började men utan att ändra midjemått. Kilona verkar alltså ha satt sig på rätt ställe.

En viktig sak att nämna: själva träningen bryter ned musklerna. För att få den positiva effekten måste kroppen få vila.

Det är aldrig för sent att börja!

PS Det finns en uppsjö av bra instruktionsvideos för oss äldre på YouTube, men jag rekommenderar verkligen en personlig tränare åtminstone så att man kommer igång på rätt sätt.

BILD: Författaren styrketränar.

Olle Reimers är fd advokat och bankman. Han är sedan tio år tillbaka bosatt i Bangkok, Thailand.