JAN-OLOF SANDGREN: Inlägg i vargdebatten

Som biolog förväntas jag ibland ha kvalificerade åsikter om vargen. Riskerar inte hela ekosystemet att kollapsa, om vi i mänskligt övermod börjar begränsa antalet rovdjur? För inte så länge sen fick ju vanligt folk chansen att åka charterflyg på semestern, och vips började isarna smälta i Antarktis. Allt i naturen hänger väl ihop? Om en fjäril flaxar med vingarna i Amazonas, kan man aldrig vara säker på att det inte uppstår en tornado i Texas.

Jag sätter min biologiska utbildning i pant på att jakten av varg kan släppas fri, utan allvarliga konsekvenser för Planeten. Låt Karl Hedin och hans kompisar skjuta så många vargar de vill. Det värsta som kan hända är att älgstammen och rådjursstammen ökar, vilket förstås ökar betesskadorna på odlingar och skogsplanteringar liksom viltolyckor i trafiken. Men det torde kunna avhjälpas med årlig älgjakt, exempelvis i september då delar av viltstammen avskjuts. Bönder och glesbygdsbor kan anförtros vapenlicens och ha en älgstudsare hängande på väggen i vardagsrummet. Det konceptet har funkat förr.

Lyckligtvis finns människor runt om i Sverige som är villiga att delta i dödandet. Att ingå i ett jaktlag upplevs av många som så livskvalitétshöjande att de gärna betalar för det. Jakt är faktiskt en av de få företeelser i modern tid som stärker den manliga identiteten. Än fler är beredda att betala för det viltkött jakten producerar och skogsägare som upplåter marken tjänar också en hacka. Att ersätta vargen med en ”armé” av jägare låter som en solklar vinst för samhället. Så vad är problemet?

Jag har lagt märke till att människor i trygga urbana miljöer, som aldrig får uppleva något farligt, gärna uppträder som ambassadörer för blodtörstiga isbjörnar eller supportrar till terrorgruppen Hamas. Men när blodet och våldet kommer för nära den egna kulturen, blir det plötsligt hotfullt. Att det finns vargar i skogen (där man ändå aldrig befinner sig) kan upplevas med ett stänk av romantik – som i Ronja Rövardotter fast i verkligheten. Men när Karl Hedin och hans grabbar viftar med skarpladdade bössor, stolta över att bedriva jakt på oskyldiga djur, föds en ”olust” i den feminiserade svenska medelklassjälen. Hur kan vi veta att de här beväpnade karlarna inte är psykopater? När de väl fått blodvittring kanske de inte nöjer sig med vargen, utan ger sig på andra grupper… kanske invandrare… kanske kvinnor? Skulle jaktlagen kunna utvecklas till nazistiska stormtrupper?

Jag erkänner att jag överdrev en smula, men det är sällan populärkulturen har något gott att säga om jaktlag. Här är några exempel från svenska spelfilmer:

Jägarna från 1996 av Kjell Sundvall. En polis återvänder hem till Norrbotten och börjar nysta i lokal tjuvjakt. Av misstag råkar jaktlaget skjuta en rysk blåbärsplockare och finner sig därefter tvungna att skära halsen av ett kvinnligt vittne. I en sidohandling gruppvåldtar gänget en filippinsk invandrarkvinna på ett köksbord. Polisens huvudvittne, en snäll men lätt förståndshandikappad man accepterar en plats i jaktlaget, ovetande om att det är han som är villebrådet. Filmen blev en jättesuccé och fick både en uppföljare och en TV-serie.

Dödsklockan är en lysande TV-film från 1998 efter en roman av Kerstin Ekman. Några hängivna jägare på en liten ort festar till det och råkar köra ihjäl en gammal tant. Händelsen sprider dålig stämning i jaktlaget. Någon vill gå till polisen och erkänna, andra vill sopa igen spåren eftersom ingen sett vad som hänt. En tredje börjar utöva utpressning mot de andra, på grund av gammalt groll. Stämningen trissas upp och den kommande drevjakten utvecklas med glasklar logik till människojakt.

Människojakt är också temat i filmen Jakt från 2024, efter romanen ”Jakt på ett vitt fält” av Mats Wägeus. Två erfarna jägare bjuder in en tredje kille med invandrarbakgrund, till en jaktstuga. Invandrarkillen har nyss tagit jägarexamen och är angelägen att lära sig hur det går till att vara med i ett jaktlag. Men när villebråden inte dyker upp som planerat, går saker och ting över styr och de tre männen bestämmer sig för att jaga varandra. Det här är regissören Sarah Gyllenstiernas första film. Hon har i flera intervjuer förklarat att karaktärerna i filmen ”inte är några psykopater”, utan vanliga människor (män får man väl förmoda) som låter sig ryckas med av de känslor jakten framkallar.

Budskapet är ungefär följande: Om vi sätter skarpladdade vapen i händerna på vanliga svenska lantisar, kommer de med stor sannolikhet att förvandlas till vilddjur. Då är det tryggare med vargen.

Jan-Olof Sandgren