Det lätt att tänka att kärnan i en nation utgörs av den gemensamma offentlighet som talar och agerar i nationens namn. Det är lätt att tänka att staten är nationen. Vi brukar tala om ”nationalstaten” som själva grunden för nationen. I Sverige var det när Gustav Vasa grundade den moderna svenska nationalstaten som Sverige grundades som verklig ”nation”.

Liberala tänkare säger ofta att nationalismen uppstod på 1800-talet. Då menar man just att det uppstod en längtan efter enhetliga och självständiga nationalstater. Imperiernas tid var förbi. Folken ville bli självrådande. Och detta förverkligades genom skapandet av suveräna nationalstater. Vi blandar alltså gärna ihop begreppen. Nationen förverkligas i staten. Staten blir detsamma som nationen. Men var det verkligen staten som kom först?

En hållbar nation bygger vanligtvis på en naturlig gemenskap. Redan under tidig medeltid gjorde människor i Norden skillnad mellan svenskar och danskar. De båda folken bodde inte på samma plats och deras två olika språk kom att skilja sig allt mer. Att Finland kunde uppstå som självständig nation har också med existensen av en naturlig gemenskap att göra. Det finska språket gav en identitet åt finnarna som skiljde dem från både ryssar och svenskar. Och den tydliga geografiska barriär mellan Sverige och Finland som Östersjön utgör bidrog till att skapa ett vi och dom mellan de människor som bodde i de båda delarna av vad som tidigare bara var Sverige.

I det moderna Sverige verkar många tro att staten är detsamma som nationen. Detta märks bland annat när det sägs att medborgarskap är detsamma som nationalitet. Det finns dock mängder av människor i Sverige som är svenska medborgare men som inte betraktar sig själva som svenskar. Och varför gör de inte det? För att de inte har ett svenskt ursprung. För att svenska inte är deras förstaspråk. För att de inte känner en primär lojalitet med Sverige, och för att ”hemma” är någon annanstans än i Sverige.

En av konservatismen stora tänkare idag är israelen Yoram Hazony (som jag själv har intervjuat på Riks). I sin senaste bok, Conservatism från 2022, skriver han att ett av liberalismens stora misstag är att identifiera nationen med just staten. En nation är mycket mer än en stat, säger Hazony. Det har funnits gott om nationer under historiens gång som inte har styrts av en enad stat. En nation byggs nämligen underifrån och inte ovanifrån. Hazony skriver: ”By a nation, then, we mean a number of tribes with a shared heritage, usually including a common language, law, or religious tradition, and a past history of joining together against common enemies and to pursue common endeavors”. När nationalstaten uppstår handlar det inte om att nationen skapas utan om att den får ett dominerande maktcentrum. Den dominansen kommer naturligtvis att leda till att nationen blir än mer enhetlig. Men det betyder inte att staten är nationen. Det betyder bara att existensen av folkliga och kulturella nationer har underlättat skapandet av naturliga och enhetliga maktcentra.

Den här otydligheten när det gäller förhållandet mellan stat och nation är mycket plågsam i vårt moderna Sverige och den utnyttjas hela tiden politiskt.

Om den invandringsvänliga vänstern kan påstå sig vara patriotisk (vilket händer, framför från liberalt håll) handlar det i princip om att man står upp för nationen som stat, som organisation. Om Fredrik Reinfeldt viftar med en blågul flagga när Sveriges fotbollslandslag spelar landskamp spelar det i princip ingen roll för honom om de människor som representerar ”Sverige” i matchen identifierar sig som svenskar eller inte. För alla som är medborgare i Fredrik Reinfeldts ”Sverige” är medlemmar av den svenska staten. Ursprung, kultur, identitet och lojalitet har ingen betydelse. Samma resonemang

brukar man höra från militärer: Det är inte ursprunget eller identiteten som betyder något utan uniformen. Alla som får på sig en svensk uniform är lika mycket svenskar som dem vars förfäder har bott i Sverige i tusentals år. Och det finns naturligtvis något sympatiskt med det. En nation måste ha en viss öppenhet. Människor ska kunna vilja vara svenskar trots att deras föräldrar föddes i ett annat land. Men det är tyvärr inte bara så enkelt. Nationalitet är något mer än formell tillhörighet.

Den nya högernationalismen talar sig gärna varm om nationalstaten. Den förespråkar ofta nationellt självbestämmande och uttrycker skepsis mot överstatliga organisationer som EU, FN eller NATO. Men det är också en nationalism som bryr sig om allt det där som nationen är utöver staten. En nation, säger man, ska bestå av människor som känner en naturlig lojalitet med varandra, som känner igen sig i varandra, som känner sig hemma i nationens kultur och historia och som äger en historiskt vunnen rätt till det land där de bor. Det är en nationalism som ofta anklagas för att vara extremistisk. Men det behöver den inte vara. Även den kulturellt och folkligt grundade nationen tål öppenhet och förändringar. Men förändringarna ska ske med försiktighet. Nationens identitet måste vara någorlunda intakt över tid. Vi som lever i Sverige idag ska känna samhörighet med de människor som levde i Sverige för 300 år sedan.

Hela den här kulturella, historiska och folkliga dimensionen av nationen och nationsbygget vill vänstern förneka. De ser den som fascistisk och reaktionär. Men det får stå för dem. De saknar proportioner och omdömesförmåga. Att bygga en nation enbart på en gemensam offentlighet, på gemensamma lagar och på ett statligt våldsmonopol är vansinne. Hur skulle det gå i Sverige idag om staten, polisen och rättsväsendet plötsligt försvann? Vad skulle hålla ihop vårt land? Vad skulle förhindra alla unga män som bor i utanförskapsområdena att ta tillfället i akt och göra precis vad de ville? Ingenting antagligen.

Enligt 1600-talstänkaren Hobbes var staten en garant mot allas krig mot alla, även i kulturellt enhetliga nationer. Så kanske det till viss del har varit. Men liberalt sinnade tänkare missar ofta allt det som finns mellan den påstått fria individen och staten som gemensam organisation. Det är skillnad på ett samhälle där individer, eller grupper av individer, identifierar sig med varandra och ett samhälle där de identifierar sig mot varandra. Det är skillnad på ett samhälle där människor känner en naturlig samhörighet och ett samhälle där de inte gör det.

Den verklighetsförnekande liberalismen har gett oss ett samtida Sverige där vi får allt svårare att känna en naturlig lojalitet med varandra. Det är naturligtvis livsfarligt. Och det är därför som staten nu måste stärka sitt våldsmonopol och skärpa straffen. (Och vi ser en liknande utveckling i Frankrike.) Det som skulle ge oss frihet och öppenhet blev precis tvärtom. Och detta för att man har förnekat betydelsen av nationens verkliga grund: folket, kulturen och identiteten.

Ett land ska med lag byggas, heter det ibland. Ja det kanske stämmer, men det ska också byggas på en naturlig nationell gemenskap.