Kulturkrockarna blir allt tydligare i Sverige, på allt fler områden. Gamla sanningar från 60- och 70-talet lever kvar, som att det skulle vara förknippat med en känsla av skuld och skam att leva på bidrag.

Under mina år inom socialtjänsten har jag träffat tusentals klienter som söker socialbidrag. På mina uppdrag i ett stort antal utanförskapsområden i Stockholm, där socialtjänstens klientel med några få undantag har dominerats av människor från Mellanöstern och Afrika, har den attityd med vilken de sökande närmat sig socialtjänsten varit allt annat än skamsen och ödmjuk.

Tvärtom har attityden för det mesta varit av typen:

– Hit med mina pengar! Jag vet mina mänskliga rättigheter! Det är ditt jobb att ge mig pengar, och jag behöver dem nu! Snabba på! Jalla jalla!

Vid avslag uppstår ofta hot och förolämpningar. Och det skrivs många avslag. Arabiska män som vet sina ”rättigheter” accepterar inte ett nej från en svensk kvinna, inte heller från en svensk man. Lögnerna, förhandlingstekniken, de teatraliska vädjandena och köpslåendet är mera regel än undantag.

Det är en tuff men samtidigt väldigt stimulerande arbetsmiljö. Jag har alltid sett det som min främsta uppgift att förmedla till klienterna att deras rättigheter också är förknippade med en lång rad skyldigheter. Uppfyller de inte alla sina skyldigheter blir det inga pengar. På så vis har jag dragit mitt lilla strå till den gemensamma samhällsstacken.

Nu senast har flerbarnstillägget varit uppe till diskussion. Jag kan inte annat än le för mig själv när politiker som vill fasa ut flerbarnstillägget anger sina skäl:

– Flerbarnstillägget är en kvinnofälla som förhindrar kvinnor från exempelvis Somalia att lära sig svenska och förverkliga sig själva genom ett slitsamt låglönearbete med obekväma arbetstider.

– Flerbarnstillägget bidrar till utanförskap och har en integrationsmässig inlåsningseffekt i det eviga utanförskapet. En ond spiral som måste brytas.

– Flerbarnstillägget ger kvinnor möjlighet att stanna hemma under väldigt lång tid och därmed cementeras utanförskapet från arbetsmarknaden och samhället i stort.

Okunskapen, aningslösheten och naiviteten från politikerhåll är rent förfärande. Jag vet naturligtvis att samtliga svenska politiker, med några få undantag, tror att varje människa från Mellanöstern och Afrika har en liten strävsam svensk sossesjäl inom sig som bara behöver komma i rätt jordmån för att kunna växa och blomma ut. Men inget kunde vara mera fel.

Våra politiker applicerar sina egna kulturella uppfattningar och synsätt på människor som flyttat hit från diametralt motsatta kulturer. De som kommer från våldsamma och kaotiska klansamhällen har ingen aning om vad en demokratisk och välfungerande välfärdsstat är. Mer än att i Sverige får man massor av pengar utan att behöva lyfta ett finger. Det enda man behöver göra är att föda barn efter barn och besöka Försäkringskassan och socialtjänsten lite då och då.

Om jag håller mig till de somaliska kvinnorna så kan jag garantera att vad de flesta av dem upplever i det som svenska politiker ser som ett destruktivt utanförskap är ett högst behagligt och bekvämt innanförskap.

De kan leva precis som hemma i sin somaliska enklav i Rinkeby. De klarar sig fint på somaliska, när man besöker någon penningutbetalande myndighet får man gratis tolk. Annars förflyter dagarna på precis som hemma, innan man flyttade hit.

Männen samlas på caféerna, kvinnorna tar hand om barnen och går ut tillsammans med barnen på daglig shoppingtur i förortsgallerian. Tro mig, jag har sett både kvinnorna och männen i otaliga förortscentra när jag hastat igenom för att köpa mig en snabblunch.

Visserligen finns våldet och skjutningarna nära även i Rinkeby. Då går de somaliska kvinnorna ut i grupp och anklagar de svenska politikerna för att inte ha gjort tillräckligt för att förhindra att de egna kriminella tonårssönerna skjuter ihjäl varandra.

Här är några siffror över vår samhällsförändring när det gäller barnrika familjer i Sverige. Från DN 220621:

”Förra året var Sveriges sammanlagda antal hushåll drygt 4,8 miljoner, vilket var en ökning med 11,1 procent på tio år, ungefär en procentenhet mer än befolkningsökningen. Under samma period ökade antalet hushåll med sju eller fler personer med nästan 30 procent. Hushåll med sex personer har samtidigt också blivit fler – 20 procents ökning – och över 100 000 människor bor i hushåll med mer än åtta personer, enligt Statistiska centralbyrån.”

Min föräldrageneration, som var född någonstans mellan 1915 och 1930, kom oftast från fattiga familjer med ett stort antal syskon. Sju till tio barn var inte ovanligt, och då hade några strukit med under resans gång.

Vårt världsunika och fantastiska Folkhemsbygge vände utvecklingen. Familjer på två till fyra barn blev det nya normala, och välståndet växte för varje år under 40- till 70-talet.

Nu har våra politiker skapat en ny stor underklass, bestående av barnrika familjer helt utan den kristna gudfruktighet, strävsamhet och pliktkänsla som utmärkte svenskarna när det begav sig.

Den nya underklassen består av människor som inte har en aning om var alla de pengar de får varje månad kommer ifrån. Människor som inte kan språket, har en helt motsatt kulturuppfattning och är anhängare av den främmande och totalitära politiska ideologin islam.

Visst ska man diskutera flerbarnstilläggets vara eller inte vara. Men flerbarnstillägget är bara ett litet delmål. Dagens stora samhällsproblem går oändligt mycket djupare än så.