Pär Bolund har deklarerat att han till hösten ska avgå som partiledare. Det är en fin nyhet. Kanske man borde nöja sig med den. Men borde han inte ha ett straff för de skador på Sverige, särskilt dess energisystem, som han åsamkat nationen? Jag har inte ens orkat besvära mig med att försöka räkna fram hur mycket svenska folket förlorat på miljöpartiets energipolitik men det måste handla om tiotals miljarder. Lägger man till skadorna av dess invandringspolitiska felgrepp blir summorna hutlösa. Att kräva Bolund på ett personligt skadestånd hade kanske för en skattebetalare känts som den naturligaste åtgärden, men det är ingen typ av sanktion som hos oss används mot landets härskare. Jag ska nu resonera om detta och komma fram till mitt standardsvar på de flesta frågor.

Till att börja med kan man konstatera att straffrihet för suveräner är den normala ordningen. Som statschef fick den svenske kungen fick behålla en inskränkt straffrihet trots att politikerna i verkligheten genom 1974 års regeringsform hade tagit ifrån honom den makt som enligt 1809 års regeringsform tillkom honom. Straffriheten för suveränen härstammar från den absoluta kungamaktens dagar när alla lagar ansågs ha kommit från Gud som talat genom kungens mun. Kungen kunde inte bestraffas eftersom han stiftat lag om att han inte kan bestraffas. Det är alltså därför – för att vi delvis lever kvar i en intellektuell ordning där all makt härrör från Gud – som vi inte kan ge Bolund någon sorts straff i proportion till vad han förtjänar.

Om vi i fantasin tänker oss att Sverige hade avancerat några hundra år i historien, lämnat den absoluta kungamaktens 1600-tal och anpassat oss till det kapitalistiska 1700-tal där äganderättens helighet förklarades i olika deklarationer om de mänskliga rättigheterna, så hade Bolund inte sluppit så lätt undan.

Tänk för åskådlighetens skull att du själv och dina bröder äger ett järnbruk där du är högste patron. Men så får du gikt och kan inte springa i bergen och spränga nya gruvgångar så lätt som tidigare. Du anlitar en direktör, Bolund, för att hålla ordning på driften. Men mannen visar sig sakna all den ledarkompetens som du hade förväntat dig. Han anställer en hord lönegradsinplacerade och hierarkiskt organiserade tjänstemän: lägre kontorister, ämbetsmän, funktionärer och byråkrater och ger dem orimliga instruktioner som de turligt nog i alla fall gör allt för att negligera eftersom det ligger i deras byråkratiska DNA.

Så får du och dina bröder så småningom se räkenskaperna och börjar ana ugglor i mossen. Pengarna forsar ur bruket, stångjärnshamrarna är trasiga och tysta, det finns inget knippjärn, ingen spik och ståltråd att sälja.

Såklart någon är skyldig till detta. Bröderna skriker ”svindel och bedrägeri” och drar blankt för att hota vem som helst.

Men du, som har en djupare förståelse för hur rättvisa ska utmätas i en rättsstat förklarar för dina obildade bröder att man först måste veta vem som är skyldig till brottsligheten. Det är självklart Bolund, säger du. Men dina bröder, som frågat Bolund, säger att Bolund själv förnekar detta och hävdar att ansvaret faller på tjänstemannaskocken som han – Bolund – under många år försökt få straffade enligt ett regelverk som fastställde vad som ska pliktas för brott mot sitt ämbetstjänstemannaansvar och andra tjänstefel.

Det där är bara trams, säger du till bröderna. Vi ägare anställde Bolund för att hans skulle arbeta i fullkomlig lojalitet mot oss. Han bär därför ansvaret för verkligheten. I själva verket har han på egen hand anställt egna medhjälpare, massor med medhjälpare, gentemot vilka ha nu är lojal. I själva verket har det uppstått en allians mellan Bolund, som är vår agent, och hans lejda drängar, en allians med udden riktad mot oss som är det här systemets egentliga principal. Det är Bolund som måste bestraffas.

Om vi nu går tillbaka till dagens existerande Sverige går det inte att komma åt dagens Bolund trots att vi skattebetalare är principalerna och Bolund vår agent. Han borde lyda oss och finna sig i våra sanktioner. I verkligheten är han straffri på nästan alla tänkbara sätt (utom, förstås, om han lägger en hand på en riksdagskvinnas lår). Det borde inte vara så men det är så eftersom våra föreställningar om fri- och rättigheter inte helt avancerat förbi 1700-talets slut.

(Lägg ner ett kärnkraftverk om året, men ta inga kvinns på låret.)

Ludvig XVI fick förstås sitt straff vilket sedermera ansetts för grovt. Ingenting att diskutera i det här sammanhanget.