Jag kan vara paranoid, vilket betyder att mina känslor inte alltid behöver tas på stort allvar av någon annan än mig själv, men jag har en gnagande känsla av att det på senare år artikulerats alltfler oroade varningar för att det, även i Sverige, föreligger tilltagande besvärande hot mot demokratin.

Farorna kan vara nästan vad som helst, till exempel koranbränningar, berusade människor som uppträder hotfullt mot kommunpolitiker, sverigedemokrater med järnrör och så vidare. För att begränsa riskerna för att min eventuella paranoia ska leda resonemanget vilse bad jag herr Google räkna antalet träffar på söktermen ”Hot mot demokratin” och fick noll träffar fram till 2010, då det blev sju, och sedan 418 stycken år 2020, 577 stycken ett år senare och 2 100 stycken förra året. Jag anser det därmed hyggligt belagt att någon sorts hund här ligger begravd. Frågan är vilken.

Ett litet tips om vad det möjligen handlar om får man om man undersöker herr Googles träffar. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Regioner förklarar att förtroendevaldas avhopp är ett hot mot demokratin och att de förtroendevalda behöver tillgång till terapeut eller annan stödperson, ”en uttalad tjänsteperson, som ger stöd vid en händelse”.

LRF menar att djuraktivisternas ingrepp mot livsmedelproduktionen är ett hot mot demokratin.

En debattör i Göteborgsposten uttrycker sitt missnöje över att Ungern försöker använda coronakrisen till att begränsa parlamentets inflytande över Viktor Orbán.

Det där blir jag inte mycket klokare av. Men lite mer kanske jag förstår när jag läser om hoten mot demokratin i nyhetsbrevet Mina Rättigheter från den statliga myndigheten Barnombudsmannen. Där framgår det att de allmänna valen konstituerar demokratin och att hotet mot demokratin är att många inte röstar. Men även om vi röstar så kan demokratin vara hotad. Det kan vara så att vi påverkats av falsk information och därför, kan man anta, fattar beslut som inte är riktigt demokratiska eftersom vi inte vet bättre. Här påpekar staten en del viktigt, särskilt att sociala medier är otillförlitliga och troligen odemokratiska:

Desinformation, propaganda och näthat sprids väldigt snabbt via sociala medier. Hot och hat som riktas mot viktiga funktioner i demokratin riskerar att tysta det offentliga samtalet. Det innehåll som visas i sociala medier påverkas av algoritmer som gör att användare exponeras för sådant innehåll som den redan gillar. Det gör att användaren får en ensidig nyhetsförmedling och riskerar att gå miste om andra och bredare perspektiv.

Att jag reagerar mot detta, en del skulle säga överreagerar, beror på att det tycks finnas en ny tendens som går ut på att makthavare världen över försöker skydda sig från rivaler. Rivalerna påstås ofta vara ryssar och ungrare och andra som sysslar med disinformation och missinformation – se där två helt nya ord som uppfunnits för att brännmärka dem som makten har utsett till sina fiender – vilket i verkligheten betyder sådana som jag som för det mesta använder sociala medier som plattform för vårt budskap som makten vill värna sig emot. Genom att koppla ihop begreppen disinformation och sociala medier kan man försöka misstänkliggöra en sådan som jag. (OK, lite paranoid är jag kanske.)

Maktens pyrschjakt på skribenter i de fria medierna har ändå inte gått så långt i Sverige som i USA – åtminstone inte om man ska tro en sådan som yttrandefrihetsaktivisten Michael Shellenberger (bilden) som nyligen höll ett tal till den amerikanska kongressen om vad han kallar det censurindustriella komplexet. Det handlar om hur hänsynslösa privata informationsteknologiska jätteföretag som Facebook och Twitter på helt eget bevåg undergräver den amerikanska yttrandefriheten enligt första konstitutionstillägget på ett sätt som svenska privata sociala medier ens vågat komma i närheten av och som varken de amerikanska eller de svenska myndigheterna törs tänka på.

Vad den här i utvecklingen i USA säger mig, om jag förstår den rätt, är att maktkoncentration i privata händer, som just nu med starka medieföretag, är långt farligare än myndigheter som hoppar över skaklarna och missbrukar sin makt. Så här säger Shellenberger i sitt tal till kongressen apropå det amerikanska censurindustriella komplexet:

Censurindustrikomplexet kombinerar etablerade metoder för psykologisk manipulation, vissa utvecklade av den amerikanska militären under det globala kriget mot terror, med mycket sofistikerade verktyg från datavetenskap, inklusive artificiell intelligens. Komplexets ledare drivs av sin rädsla för att internet och sociala medieplattformar stärker populistiska, alternativa, perifera personligheter och åsikter som de anser vara destabiliserande.