Har jag, utan att märka det, som Törnrosa slumrat till i några månader eller år eller har jag rentav flyttat utomlands till något ställe utan telefonkiosker och brevlådor? Eller har jag varit incomunicado på något helt annat sätt?

Jag var alldeles säker på att Sverige var på väg att bevilja svenskt inträde i Nato eftersom det är på tiden att de gamla medlemsländerna lär sig något svenskt om framtiden, exempelvis hur feministisk utrikespolitik bedrivs och en humanistisk stormakt uppför sig. Jag trodde mig alldeles säkert ha förstått att den framsträckta svenska handen välkomnats med ett tacksamt sus av medlemmarna vid olika Nato-möten men att det fanns två ovärdiga stötestenar i processen, nämligen fascisterna i Ungern som inte begripit att svenskt medlemskap självklart inte kunde beslutas av Sveriges Riksdag om inte ungrarna fyllde sitt land med muslimska migranter. Det andra kruxet var det underutvecklade internationellt erkända folkmördarlandet Turkiet som trots den förra svenska utrikesministern Ann Lindes ampra och välformulerade tillrättavisningar ansåg att det var blattelandet självt, inte Sverige, som skulle bestämma vilka, om några, turkiska terroriströrelser landet skulle behöva tåla och att det i varje fall inte tänkte anpassa sig efter  den svenska genusexcellensens överenskommelser med olika kurdiska mördare som flytt till Sverige för att härifrån på det svenska folkets bekostnad fortsätta knarksmugglingen och den väpnade kampen mot blattehövdingen Erdogan.

Kort sagt kan jag inte minnas annat än att vägen låg helt öppen för ett ganska triumfatoriskt svenskt inträdde i Nato. Skulle inte Napoleon krönas till kejsare? Den enda frågan var väl vem som skulle placera kronan på hans huvud, påven eller han själv? Därför tog Ulf Kristerssons paradigmtränade talskrivare över jobbet att formulera Natos välkomsttal från Stoltenbergs gamla Nato-cyniska rävar.

Bortsett från att turkarna – med vetorätt över nya medlemmar över Nato – i kraft av sin medfödda matthandlarmentalitet skojade så mycket med Sverige som de tordes så framhävde svenska turkietkännare att sådana försäljartricks inte behövde tas på allvar eftersom de bara var uttryck för det naturliga schackrandet hos efterblivna bazaarmuslimer. Linde snörpte på munnen och instämde. Att svenska tidningar rapporterade att turkarna ogillar tanken på svenskt Nato-medlemskap och att särskilt genusexcellensen Linde ses med oblida ögon var kort sagt ingenting att bry sig om. De är sådana, turkarna.

Svenska Säpo hade egna uppfattningar: ”Terrorstämplade PKK uppmanar och rekryterar till terrorism och bedriver terrorfinansiering från Sverige. Det är omfattande belopp, säger Susanna Trehörning på Säpo”. De svenska terroristkurderna i PKK – kurdernas i flera länder, däribland Sverige, terroristklassade arbetarparti – menar att sådant visserligen sker men att det handlar om att utrota extremistiska terrorister som ISIS vilket är helt i linje med FN:s rekommendationer. De svenska kurderna är frihetskämpar och hedervärda skattebetalande medborgare. Så varför klagar bazaarmuslimerna?

Då svepte en ljum medelhavsvind med doft av kummin och dadlar över mitt ansikte. Kanske hade jag sovit i veckor, ja, månader. Jag blev genast nyfiken på hur de stod till i politiken, enkannerligen storpolitiken som ligger mig när om hjärtat. Att döma av grafen över den sunda kursuppgången i mina SAAB och Hägglunds hade min frånvaro pågått i tre eller fyra månader och under den tiden hade hela Nato-frågan ändrats i grunden, det framgick av morgontidningen den 27 april. Ja, det verkade inte som om turkarna fått några nya tankar men däremot som om svenskarna tänkt om i grunden medan jag tydligen varit avsomnad eftersom jag inte märkt någon tankeverksamhet alls på UD. Bilden visar en klart nymornad utrikesminister Tobias Billström. Han visar sig nu tycka precis motsatsen till företrädaren Linde.

PKK – tidigare en svensk allierad i flera av Mellanösterns stridigheter – har nu, kanske över en natt, förvandlats till en sten i skon både för Sverige och Turkiet. De två länderna ser numera sakerna i ungefär samma ljus:

Den kurdiska terrorstämplade organisationen PKK:s aktiviteter i Sverige är ”omfattande” och sker i större utsträckning än vad som tidigare varit känt, säger utrikesminister Tobias Billström (M). Enligt honom är det huvudorsaken till att Turkiet än så länge stoppat Sverige från att gå med i Nato. ”PKK:s aktiviteter i vårt territorium är omfattande. Det pågår ett omfattande arbete att samla in pengar och finansiera terrorverksamhet som är riktad mot en annan stat – Turkiet”, säger Billström. Han säger att PKK:s verksamhet i Sverige är ett mycket större problem än vad regeringen tidigare har trott. PKK har också tydliga förgreningar i gängbrottsligheten, säger Billström. De har Sverige som bas för att dra in pengar via beskyddarverksamhet, narkotikaförsäljning och ”en mängd saker som skadar det svenska samhället”. ”Kopplingarna mellan gängbrottsligheten i Sverige och terrorismen i Turkiet innebär att länderna delar ett gemensamt intresse”, säger han. ”Vi har att vinna på utbytet med turkiska myndigheter när det gäller information och spaning mot organiserad brottslighet. Men vi har också en skyldighet gentemot Turkiet att komma till rätta med de här problemen.”

Snacka om metamorfos. Nu fattas bara att Sverige anpassar sin import av muslimer efter det ungerska synsättet för att säkert få Ungerns stöd för vår Nato-anslutning.

I verkligheten betyder detta antagligen att Turkiet haft rätt hela tiden i sitt bråk med Sverige och att Säpo vetat om det. Varför Sverige har spjärnat emot och gjort en egen, påhittad tolkning är oklart, kanske har Ann Linde och hennes kollegor faktiskt haft fördomar och i det längsta räknat med att USA skulle gå in och tvinga turkarna att offra sig för den svenska prestigen. Det är nästan så jag tror det. Av ett land som bedriver feministisk utrikespolitik och kallar sig en humanitär stormakt kan man förvänta sig nästan vilka uppblåsta dumheter som helst.