Följande budskap har jag framfört åtskilliga gånger tidigare men att upprepa sig är inte nödvändigtvis något att skämmas över, kanske tvärtom. Se bara på den katolska kyrkan som byggt världens största och mest långlivade organisation på att om och om igen berätta om en enda människas liv och äventyr. (Romarna hade för övrigt begripit hemligheten med tragglandet. ”Repetitio est mater studiorum”, sa de, upprepning är inlärningens moder.)

Min observation eller kanske hypotes är att allting följer livets mönster. Det betyder att det utvecklas och blomstrar så länge det finns näring för att sedan förtvina, vittra bort och omvandlas till ny energi. Om man häller en näringslösning i ett provrör uppstår strax någon sorts bakterier som förökar sig tills de ätit upp lösningen. Därefter är bakterierna, kanske hela släktet, dömda till undergång. Detta gäller förstås inte bara bakterier utan även släkter, växter, idéer, imperier och företag. En del företeelser har ingen fysisk form utan är parasiter som kräver annan levande materia för sin överlevnad. Just idéer är ett bra exempel. De överlever inte om de inte krokar fast i de hjärnor som de utser att bli deras värddjur.

Varje organism bär inom sig fröet till sin egen förgängelse kan man säga om man vill uttrycka sig mindre högtravande. Men det blir ingen järnlag av denna enkla iakttagelse utan man måste lägga på ett lager med sociopsykologisk mjukvara för att det ska bli någon mening. Man måste ta hänsyn till organismernas inneboende självdestruktivitet. Jag kan illustrera med människan, till exempel svensken, och samhället, till exempel det svenska samhället, för att bli alldeles glasklar.

Jag har konstaterat att människan (alltså svensken men resonemanget gäller nog även för blåsippor och annat biologiskt material) nästan aldrig gör något värdefullt, nyttigt eller njutbart. Se alla dessa horder av folk som ägnar dagarna åt att göra meningslösa saker som de inbillar varandra har någon betydelse. De kanske jobbar på Skolverket och skriver promemorior. De är lärare och proppar lögnaktiga teorier i skallen på sina elever.

Du förstår säkert hur det måste sluta. Trots allt måste det ju finnas näring till alla dessa onödiga människor. Någon måste slakta korna. Någon måste städa toaletterna. Kort sagt finns det inte bara onödiga jobb utan även skitjobb. På denna punkt närmar vi oss pudelns kärna.

I valet mellan ett onödigt jobb med fruktkorg på ett bekvämt kontor och ett skitjobb väljer människan det onödiga jobbet. Ju rikare samhället blir – eftersom folk inledningsvis och under ledning av förnuftigt befäl ofta gör något meningsfullt – desto bättre råd får samhället att inrätta de obehövliga och improduktiva jobb som folk väljer när de får välja själva.

Märker du nu hur resonemanget med obönhörlig logik flätar ihop sig till en teori? En teori som till och med proponerar på att själv utgöra en järnlag? Här är den: Med tiden blir en ökande andel av befolkningen oanvändbar för samhällets och de enskilda individernas förkovran. Oanställningsbara, helt enkelt. Det finns objektiva indicier som träffsäkert avgör när detta stadium närmar sig. Arbetslösheten och därmed bidragsberoendet stiger. Bruttonationalprodukten per capita växer allt långsammare om den alls växer. Snart bryter allt samman.

Håll med om att detta är en kraftfull förklaring till vårt lands aktuella problem! Hur skulle något annat än just detta inträffa när de skolor och universitet till vilka barn skickas för utbildning och nyttiggörande trots åratal av bokliga studier inte ens lär sig användbara och nyttiga saker som just att slakta kor och städa toaletter?

Min järnlag säger att de levande tingen desto snabbare går under ju mer framgångsrikt de lyckas följa sina medfödda, skadliga instinkter. Den som nått denna högre form av insikt tror aldrig att en kommun kan göra något allmännyttigare än att bygga trottoarer.