Vårtemperaturen har stigit ovanför tjugo grader och världen känns så rik av lovande möjligheter att skriva explosiva krönikor som troligen för alltid kommer att förbättra ditt liv.

Jag tänker till exempel på Drag Race Queen-kandidaten Admira Thunderpussy som av tidningen Gaybladet (bilden) tipsas bli vinnare i statstelevisionens senaste programtablåuppfräschning. En talangfull spelare, jojomensan!

Men det finns mycket annat medryckande för en skribent att engagera sig i. Jag tänker till exempel på Artificiell Intelligens, något jag först trodde var en sorts protes som man kunde få inopererad i en försvagad hjärna av plastkirurger som noterat en avtagande efterfrågan på silikonbröst. I den frågan har jag visserligen redan redovisat en stabil uppfattning men, herregud, vore jag så futtigt förkrympt att jag inte kan byta åsikt?

I stället ska jag kommentera en annan företeelse som jag varit skeptisk mot sedan 1994, det är nästan trettio år sedan, nämligen hela lagkomplexet kring migranters och asylsökandes boende, i huvudsak lagen 1994:1937. Nu har jag lite ytligt studerat dessa lagar. Det är inte det enklaste. Här är grunderna.

Allt är begripligt och logiskt. De inblandade parterna – migranterna och de svenska myndigheter som har till uppgift att lägga livet till rätta för migranterna – gör precis vad man rimligen kan förvänta sig av dem. Ändå är de berörda kommunala beslutsfattarna, till exempel ordföranden Boel Godner i Södertälje, förtvivlade. ”Jag hör att jag låter förbannad och jag är fortfarande arg”, säger hon. Men hon har inte lyckats ändra på ett sjukt system på snart trettio år och skulle någon ha gjort det vore det väl hon.

Migranter kan, när de kommer till Sverige, få ett eget boende (Ebo) via kommunen eller på annat sätt. Alternativet är att de vistas på en kommunal förläggning som är ett slags pensionat. För migranten är Ebo det överlägsna alternativet. Vederbörande kan då i egen regi hyra ut sina kvadratmetrar i andra hand, svart naturligtvis, och sedan stoppa pengarna i fickan. Varje hyresgäst hyr en madrass. På det viset går det för den samvetslöse hyresvärden att få plats med kanske 40 madrassboende hyresgäster i sin lägenhet. Om de boende sover treskift och betalar 10 000 kronor i månadshyra blir det mycket pengar över för lägenhetsinnehavaren. Hyresgästerna betalar ockerhyror eftersom de står inför en oreglerad och okontrollerad avdelning av den svarta hyresmarknaden. De kan inte hitta något bättre. Hyresgästföreningen blir inte tillfrågad.

Kommunerna är inte heller nöjda med upplägget. De skulle tjäna mer på att inhysa migranterna i pensionat (eftersom de inte har mage att starta ett antal madrassboendelägenheter och sköta utsugningen av de fattigaste i egen regi i stället för att överlämna uppgiften till migranterna). Att Sveriges ledande statliga och kommunala politiker inte på tre decennier lyckats få slut på detta ockersystem, som kommunerna själva inte vill ha, är svårt att begripa. De skapar själva de sociala problem de inte vill hysa i sina drabbade områden.

Om det inte varit Sverige hade man kunnat misstänka att madrasshotellens välbetalda innehavare mutade kommunernas ledande politiker för att skydda detta orättfärdiga system. Eller kan det vara framgångsrika migranter som inför snälla svenska politiker hävdar att svenska kommuner behöver utanförskapsområden där migranter kan bo med sina landsmän och släktingar?