För tre år sedan, när covidpandemin var ny och världen ännu ej beslutat sig för hur smittan skulle bekämpas, pågick en spännande världsdebatt, i första hand bland professionella epidemiologer, men även bland osäkra amatörer som till nöds kunde förstå ett och annat argument, som handlade just om det bästa sättet att försöka bemästra smittan.

Som så många andra försökte jag följa den internationella tankeutvecklingen. (Betänk att kunskapsklyftorna är mindre när ingen ännu hunnit ackumulera särskilt mycket vetande.) Man hade stor hjälp av ett antal databaser, till exempel den här som uppdaterades dagligen och visade sådant som antal coronadöda per befolkningsmiljon per land (klicka på den relevanta kolumnen så ordnar sig länderna efter sjukdomsincidens). Eftersom olika länder följde olika strategier mot smittan kunde man på det viset, trodde man i alla fall, få en utvärdering i realtid av dessa epidemiologiska metoder.

Länderna uppvisade så dramatiska olikheter i redovisad sjuklighet att inte bara jag utan även kunniga människor trodde att det låg avsevärda skillnader i medicinsk kompetens bakom variationerna. Till exempel förevisade ett antal länder i Sydostasien strålande goda resultat i jämförelse med Europa vilket hos oss föranledde bekymrade debatter om olikheterna hade några kulturella förklaringar som den västerländska medicinen inte rådde på, till exempel att asiaterna isolerade sig från varandra utan protester (särskilt som svensk teve visade hur de kinesiska myndigheterna spikade in folk i trägarderober så att de inte kunde andas på varandra).

För något år sedan föll en pollett, alldeles för sent, ned hos mig. Då var dödssiffrorna per land ungefär samma som nu. Av alla undersökta länder låg Sverige och USA i topp med ungefär 3 000 döda per miljon medan Kina låg fjärden sist, det vill säga bäst, med fyra coronadöda per miljon invånare. Inför det misstrogna västerlandet visade Kina sitt stenansikte och förnekade trilskt att det skulle finnas fel i statistiken, timrade träfängelser eller inte.

Och inte ville Kina hjälpa till att utröna hur viruset kom till, om det var en naturlig mutation på rymmen från ett kinesiskt laboratorium eller om det var en skickligt genomförd innovation av kinesiska vetenskapsmän.

Jag antar att du genomskådar mina fräcka anklagelser. Det finns, tror jag, inga andra förklaringar än att kineserna ljuger. Varför skulle de inte göra det? De har en stolt historia att leva upp till. Folk tror på dem. Jag minns mina rosenkindade universitetskamrater som blivit kommunister på 1970-talet och reste till Kina för att låta sig förföras av Kulturrevolutionens framgångar och vid hemkomsten stjärnögt höll föredrag om vilka underverk som ordförande Maos tänkande nästan automatiskt uppväckte hos alla utom hopplöst förspillda borgerliga typer.

Jag minns också ryssarnas arbetsprov i samma genre under kalla kriget några årtionden tidigare. Hur kunde man låta bli att skratta åt lillefar, den gudomlige trädgårdsmästaren och alla tiders störste vetenskapsman och härförare Josif Vissarionovich Stalin?

Det är kanske precis så enkelt som man alltid fått lära sig men kanske inte trott på fullt ut, nämligen att lögnen härskar där yttrandefriheten inte respekteras.

Bra lögner ska aldrig saknas det kinesiska folket. Om det inte handlar om att varje ort ska producera sitt stål med egen bymasugn eller att inspikade kineser inte kan blåsa smittat saliv på varandra och därför inte blir sjuka så är Kina just nu på väg att lösa världens klimatproblem genom att själv satsa på ökad kolproduktion:

[För två år sedan] hade Peking all anledning att förvänta sig ett snabbt slut på COVID-pesten och därmed en lika snabb återgång till de imponerande tillväxttakterna från tidigare år, både nationellt och globalt. En sådan värld skulle naturligtvis medföra en ökning av försäljningen av kinesiskt tillverkad vind- och solutrustning samt elfordon. Den ökande välståndstillväxten skulle göra det möjligt för Kina att bygga fler gröna energianläggningar och om inte uppfylla Pekings ambitiösa utsläppsmål, åtminstone närma sig dem.

Men bara under de senaste åren har bilden förändrats dramatiskt. Kinas underliggande tillväxttakt har avtagit – på grund av COVID, på grund av allvarliga ekonomiska problem i lokala myndigheter och fastighetsutvecklare, på grund av den direkta krympningen av landets arbetskraft, på grund av USA:s ansträngningar att frikoppla från Kinas handel. Även med COVID-nedstängningar är det bästa Peking kan förvänta sig för 2023 5,0 procent real tillväxt. De som har makten har inte längre lyxen av naturligt snabba framsteg i nationens välstånd. Eftersom de ändå måste leverera välstånd har de, trots sina klimatlöften, tydligt vänt sig till koleldade anläggningar.