PATRIK ENGELLAU: Jesus och livets mening

Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)

Jag har fem synpunkter på denna djärva plan hos vår religions entreprenör och grundare.

Den första synpunkten är att planen nog hade fungerat om folk gjort som Jesus ville. Tänk dig själv, om alla älskar varandra som sig själva så blir det inga krig, inga brott, inga våldtäkter, inget kiv, utan bara vänliga människor som broder- och systerligt hjälper varandra. Någon svält skulle de nog heller inte bli, för man skulle dela maten med varandra. Sjukdomar och jordskalv vore förstås kvar, men bortsett från dem vore nog tillvaron paradisisk.

Den andra synpunkten är att planen som bekant slog fel. Uppdraget var för tungt för människorna. Vi är för svaga för att leva upp till Jesu krav. Därför har vi också fått kyrkor som omdefinierar Jesus och inte ställer andra krav än att vi ska betala kyrkoavgiften. Det är enda kravet för att man ska få vara med. (Den är förvånansvärt hög. Jag deklarerade just.)

Den tredje synpunkten är att människorna lokalt – i västerlandet – under några hundra år utvecklat en annan och för Jesus helt okänd metod att göra tillvaron alltmer behaglig och problemfri, nämligen den ekonomiska utvecklingen. Jag säger inte att ett i-land som Sverige är paradisiskt, men det är uppenbarligen tillräckligt behagligt för att folk ska våga livet i gummibåtar för att komma hit. Och om man jämför med gamla tiders eländiga, smutsiga, korta, strapatsrika liv i denna tillvarons jämmerdal kan vi inte förmoda annat än att Jesus borde ge västerlandet åtminstone med tvekan godkänt.

Den fjärde synpunkten är att jag är tacksam över att inte behöva grubbla över livets mening. Den är att hjälpa andra människor att göra jordelivet till ett paradis. Jesus har tydligt framfört detta genom sitt ord och sin gärning. Sedan råkar just jag vara alltför svagsint för att verka i hans anda, men det är ju inte hans fel. Jag är bara tacksam att slippa behöva sitta och grunna över syftet med tillvaron. Jag kan åka skidor i stället.

Den femte synpunkten är att jag ömkar alla de svårmodiga typer som sliter med frågan. Det finns massor med folk som gruvar sig över livets mening. Jag fattar inte varför de inte kvickt och lätt köper Jesu syn på saken. Antagligen är det för att inte heller de kan leva upp till kraven och därför i egna ögon skulle framstå som svaga syndare om de anlade Jesu synsätt. I valet mellan att vandra i ett famlande mörker och att skämmas så väljer de det förstnämnda.

PS. En intressant fråga, som jag inte utrett, är huruvida den av Jesus anbefallna kärleken till nästan även skulle omfatta fripassagerare som för egen del vägrar anamma och följa det gudomliga budskapet. Det är en aktuell och viktig fråga som välfärdsstaten har anledning att ställa till moralfilosoferna.

Patrik Engellau