Ordet Integrationsskuld utsågs 1 oktober 2018 av Språktidningen till Veckans nyord:

”Integrationsskuld skapas när personer bott i Sverige i flera år utan att komma in på arbetsmarknaden. Denna skuld sägs ha ökat i takt med de senaste årens flyktinginvandring.” Tidningens definition av ordet lyder:

”Integrationsskuld används för att beskriva ett samhälleligt tillkortakommande. Sverige kan alltså sägas stå i skuld till den som inte har fått tillräckligt goda förutsättningar för att komma in på arbetsmarknaden.”

Detta betyder att ”vi” inte har gjort vad vi borde utan legat på latsidan. Detta ”vi” består främst av politiker, myndigheter och organisationer samt civilsamhället, kort sagt alla svenskar. Det är ”vi” som inte har integrerat ”dem”.

Det är således samhället som har misslyckats, inte individerna. Därför måste samhället göra mer och utföra själva grovjobbet, inte de som ska integreras. De inflyttade ses främst som passiva mottagare av samhällets olika integrationsinsatser. Gör samhället inte tillräckligt så blir det ingen integration.

Detta är en katastrofal felsyn som är symtomatisk för Sverige. Vi har en omhändertagande attityd till alla som tagit sig ända hit för egen maskin. De måste hjälpas, stöttas, ges möjligheter och få förutsättningar som helt saknas hos individen från början. Vilket naturligtvis kräver enorma resurser från samhällets sida.

Denna uppfattning är även ett tydligt exempel på det svenska storhetsvansinnet. Den svenska modellen för hur livet ska levas ses som det absoluta idealet för jordens alla folk, oavsett egen kultur och religion i hemlandet.

Vår kapacitet och totala överlägsenhet gör att våra politiker inbillar sig att de kan förvandla somaliska analfabeter från ett dysfunktionellt och krigshärjat land, med klanlojaliteter och en kultur och samhällsuppfattning diametralt motsatt vår, till fullgoda svenska socialdemokrater och goda skattebetalare under introduktionstiden som är satt till två år från att man erhållit uppehållstillstånd.

Jag menar inte att samhället saknar ansvar för den uteblivna integrationen, tvärtom. Samhällets ansvar för den uppkomna situationen är enormt. Den största skuldbördan är den totala avsaknaden av berättigade krav på fullt friska individer. Alla former av naturliga incitament har dragits bort av samhället självt.

Varför lära sig svenska när man har rätt till gratis tolk livet ut och klarar sig bra på hemspråket i orten där man bor? Varför gå från bidrag till arbete när den ekonomiska vinsten uteblir, plus att man får omaket att gå upp på mornarna och få iväg barnen till dagis och skola för att vara på en värdelös praktikplats sex till åtta timmar om dagen?

Det är obegripligt för mig att politiker, mediala debattörer och andra aktörer inte ser det uppenbara sambandet mellan höga bidragsnivåer och bristande integration. Har man samma ekonomiska standard som de som arbetar, utan att man själv behöver arbeta, försvinner alla eventuella drivkrafter att förändra sin situation. Detta är så självklart att det inte ens borde behöva sägas.

Jag vågar påstå att de som flyttat hit från MENA-länderna och skaffat sig ett arbete har gjort det trots alla integrationsinsatser och sysselsättningsprojekt, inte tack vare dem. Detta utifrån min erfarenhet från 22 års arbete inom socialtjänsten i en mängd utanförskapsområden i Stor-Stockholm.

De finner egna vägar och sköter sin integration på egen hand. På behörigt avstånd från alla välmenande kommunala tjänstemän, organisationer och insatser från Arbetsförmedlingen, som snarare stjälper mer än de hjälper.

Många som propagerar för fortsatt massinvandring till Sverige gör jämförelser med de svenskar som emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. De drar slutsatser som är skrämmande okunniga och historielösa. De hävdar att även svenskarna flydde, precis som folk från MENA-länderna gör idag.

Man kan leka med tanken vad som hade hänt om de fattiga Amerikafararna från en utarmad svensk landsbygd hade mötts av horder av integrationskonsulenter och för de meddellösa svenskarna ofattbart höga introduktionsbidrag. Om de fått färdiga och fullt möblerade bostäder, EFI (English for Immigrants), rätt till svensk tolk livet ut, hemspråksundervisning, bra betalt för varje barn som föddes samt löfte om livslång och arbetsbefriad försörjning.

Hade Karl-Oskar och Kristina då byggt upp sitt hem med egna händer vid Ki-Chi-Saga? Hade alla som sökte sig till storstäderna och slet i fabrikerna, där de för övrigt blev väldigt uppskattade, gått till jobbet varje dag? Hade många svenskar skapat sig en ny och bättre tillvaro i det nya landet? Ja, några få, men knappast alla.

Många svenskar gick under i Amerika, det är sant. Men de hade inte berövats sina egna drivkrafter och därför lyckades också väldigt många. I dagens Sverige gör vi tvärtom och förvandlar fullt friska människor till hjälplösa klienter. Det är den absolut största delen av vår påstådda integrationsskuld. Den skulden får vi alla vara med och betala, och det blir väldigt dyrt.

(Bild från Norton-fabriken i Massachusetts som visar svenska migrantarbetare, skärmdump från ett intressant program från Vetenskapsradion i P1.)