Varför är det inte straffbart att rymma från fängelse och sluten ungdomsvård i Sverige? Det beror på en tradition – en filosofisk tanke – som har sitt ursprung i 1800-talets Tyskland och som bygger på att alla människor har en inneboende längtan efter frihet som de inte kan styra över. Därför bör dömda brottslingar inte straffas om de rymmer.

Det berättar Christopher Wong, lektor i straffrätt vid Lunds universitet, i Studio Ett i P1:

”Ja, det är alltså… det är mycket filosofisk och… och det är så att… eh… varför ska man straffa nånting som, som ligger i den man… som… mänskliga… öh… öh… öh… naturen. Så det så… därför det är så… filosofiska tanken om att… ja… den här tanken att man längtar till frihet och det är ganska naturligt om man har möjlighet… eh… till det så ska man göra det så ska man inte straffas för det är grunden till att man… eh… ja… vad man får och inte får straffa och om det är nånting som inte man kan styra över på grund av… inneboende karaktär och natur så, så då… eh… är det inte straffet som är lösningen på det.”

Det finns massor med människor vars ”inneboende karaktär och natur” gör det svårt, och ibland omöjligt, för dem att hålla sig inom lagens råmärken. Ska samhället ha överseende även med detta?

Diskussionen om huruvida det ska vara straffbart att rymma kommer upp då och då, och just nu har den aktualiserats efter den uppmärksammade rymningen i Södertälje, då den morddömde Frunze Saghatelyan , som sköt ihjäl Fredrik Andersson på Delta gym, fritogs under ett tandläkarbesök. Efteråt har det framkommit att fritagningen troligen skedde med hjälp av mobiltelefon inifrån ett SiS-hem – ett riktigt bottenbetyg för svensk kriminalvård, och för rättvisan, med andra ord.

Händelsen har fått många, bland annat justitieminister Gunnar Strömmer, att propagera för att rymning bör bli straffbart och varför inte? Ska vi verkligen luta oss mot en gammal ”filosofisk tanke” som stammar från en tid där brottsligheten var fundamentalt olik vår egen tids kriminalitet? Enligt Christopher Wong utgör Sverige, tillsammans med Tyskland, dessutom undantagen bland världens länder. Vill vi verkligen sticka ut i det avseendet?

Dum fråga. Det vill vi säkert, i alla fall om man med ”vi” menar den politiskt korrekta eliten som hellre vurmar för brottslingar än för de hederliga samhällsmedborgarna.

Eftersom public service är public service och dels strävar efter att misstänkliggöra den borgerliga regeringen, dels generellt står på brottslingarnas sida gentemot samhället, ställer de förstås inga frågor om hur denna filosofi egentligen rimmar med rättssamhället, och med offrens rättigheter. Istället hakar de helhjärtat på idén om brottslingarnas rätt till sin frihet:

”Så det skulle bli ett slags dubbel bestraffning, dels så låses man in och dels så… berövas man, vad ska man säga, tanken eller hoppet om någon slags frihet, är det så?” frågar den manlige programledaren med rösten vibrerande av indignation å brottslingarnas vägar.

Jo, svarade Wong, så är det ju, för om man inte kan styra över vad man gör så blir det ju naturligt att man rymmer om man har en chans:

”Så då bör man inte straffas för det. Bara för att man följer den… aaah… den mänskliga naturen.”

Programledarna ställer förstås också frågan huruvida straff på rymningar verkligen skulle kunna minska antalet rymningar. Jag är dock inte säker på att de fick det svar de var ute efter, för det är rätt besvärligt att hänga med i Wongs svängar. Å ena sidan – å andra sidan, liksom. Den som har kort tid kvar kanske undviker att rymma, eftersom det kan innebära förlängning av strafftiden – den som har lång tid kvar kanske inte tycker det spelar så stor roll. Men det absolut viktigaste, menar Wong, är förstås att man tar sig en rejäl funderare på om straff för rymning verkligen är ett sätt att förebygga brott.

Hur mycket behöver man egentligen fundera på en sådan sak? Om en förrymd brottsling fångas in och får ökad strafftid hålls han ju borta från gatorna en längre tid och förhindras därmed att begå fler brott. Vad kan vara mer förebyggande än så? Fritidsgårdar och snällhetsprojekt? Sånt trams har aldrig fungerat och kommer heller aldrig att göra det. Längre straff och längre straffpåföljd för rymning är en betydligt bättre väg att gå.

Omsorgen om de dömda går som en röd tråd genom hela inslaget. Det är deras frihetslängtan som står i centrum, deras rätt att hoppas och drömma – deras rätt att rymma. Samhällets rättigheter då? Medborgarnas? Rätten för skötsamma människor att vara trygga, att kunna vistas på gator och torg utan att riskera våld och död?

Det kom inte ens upp i programmet. Men för mig är valet lätt. Jämfört med allmänhetens bästa står sig dömda brottslingars frihetslängtan slätt.

Bild: Skärmdump, Sveriges Radio