Patrik Kronqvist på Expressen är ett av ljusen i det annars kompakta journalistiska mörkret. Jag delar hans artikel för att den är väldigt bra, om någon händelsevis har missat den. Jag instämmer i allt, förutom en passus som lyder:

”Hundratusentals invandrare sliter hårt varje dag och gör ovärderliga insatser för Sverige, sitt nya hemland. För det kan de vara stolta.”

Jag är övertygad om att det inte är Kronqvists avsikt att vara nedlåtande, men ändå är det precis vad han är när han fäller en sådan kommentar. Han är långt ifrån ensam om denna inställning. Men jag ser den som både förolämpande och nedlåtande och kan förklara varför.

Jag har arbetat hela mitt vuxna liv, med avbrott för universitetsstudier, barnafödande och ett fåtal kortare sjukdomsperioder. Inte en enda gång har jag tänkt att det är något jag ska känna mig stolt över. Ingen annan har heller sagt att jag ska vara stolt för att jag arbetar trots att jag, i likhet med invandrarna, eventuellt har gjort ”ovärderliga insatser” för Sverige, mitt hemland.

Jag har inte mötts av vare sig klang, jubel eller applåder för att jag alltid arbetat och försörjt mig själv. Inte ens ett tacktal har jag fått från medialt håll, och jag har inte heller förväntat mig någon tacksamhet. Eftersom det för mig alltid har varit fullständigt självklart att jag som vuxen och fullt frisk ska vara självförsörjande och inte ligga andra till last.

Jag är nästan säker på att min inställning delas av merparten av alla ansvarstagande och arbetande vuxna i Sverige, svenska såväl som invandrade. Ingen av oss är stolta över det faktum att vi arbetar och försörjer oss själva, eftersom det är så livet ser ut och det är vad vi måste göra. Inte enbart för vår försörjning utan även, i bästa fall, för ett visst mått av självförverkligande.

Det är därför det blir direkt nedlåtande att påstå att invandrare som arbetar gör ”ovärderliga insatser” för landet, oavsett vad de arbetar med. Det är som en liten överlägsen klapp på huvudet till alla utlandsfödda läkare, tandläkare, forskare, lärare, städare, undersköterskor och restaurangbiträden. Det är som att säga:

– Nämen titta, du jobbar! Så duktig du är! Bravo, känn dig stolt! Du ska ha stort tack för din insats!

I alla världens länder utan undantag, förutom Sverige, är det en fullkomlig självklarhet att man måste arbeta för att överleva. Det är först när stora skaror från tredje världen flyttar till Sverige som många av dem som flyttat hit upptäcker att här går det alldeles utmärkt att leva på samma nivå som dem som arbetar, trots att man själv inte gör det.

Det enda som behövs är exempelvis att man gör som hemma. Alltså föder barn, massor av barn. Den enda skillnaden mot hemma är att här får man betalt från både stat och kommun per barn. Ju fler barn desto bättre betalt.

Och alstrar man inte barn i stor skala så går det ändå alldeles utmärkt att leva ett helt liv på andras arbete. Detta eftersom man befinner sig i utanförskap och utsatthet. Helt utan eget ansvar för sin egen situation, eftersom det ansvaret till 100 procent vilar på det svenska samhället.

Jag vill här mycket tydligt betona att dessa idéer är ingenting som människor från Mellanöstern och Afrika har med sig hemifrån när de flyttar hit. Det är först när de kommit hit som de får höra att de är hjälplösa, svaga och i behov av samhällets hjälp och stöd i livets alla skeden och faser.

Långt ifrån alla som flyttat hit från MENA blir förförda av dessa lockrop från otaliga yrkeskårer och organisationsmänniskor vars uppgift och hela försörjning går ut på att ta hand om, vårda och stödja fullt friska och arbetsföra individer och förvandla dem till svaga och hjälpbehövande klienter.

De invandrare i Sverige som inte tror på journalisters, politikers och den stora hjälparméns tal om att de är som hjälplösa barn i en hård och tuff värld gör precis som du och jag. De utbildar sig vid behov och arbetar, som den självklaraste sak i världen.

Allt fagert tal om att de borde vara stolta för att de gör det är direkt nedlåtande och förolämpande. Det är sagt från en överlägsen högre ort dit de aldrig kan nå, där de allra högsta sitter och vänligt och välmenande klappar dem på huvudet. Enbart för att de gör något som är en absolut självklarhet för dem och de allra flesta av oss.