På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder. De senaste dagarna har denna tes bekräftats från olika håll. Dagens Nyheters bekymrade ledarsida sammanfattar så här:

[I USA] sjunker stödet för Vita husets hjälpinsatser.

Inte ens hälften av amerikanerna tycker att USA bör fortsätta skicka vapen till fronten, jämfört med 60 procent i maj, enligt en mätning från nyhetsbyrån AP.

Bland republikanska väljare har andelen som inte vill skicka stöd över huvud taget ökat från 9 procent i mars till 40 procent i januari, visar en annan från Pew.

Liknande tendenser syns i Europa.

I Tyskland har andelen som motsätter sig ekonomiska sanktioner mot Ryssland fördubblats till 30 procent sedan förra våren, enligt en mätning från franska Ifop i veckan.

Drygt 40 procent av tyskarna vill inte att regeringen skickar vapen till Ukraina, även det en tydlig ökning.

Opinionsförskjutningen är ungefär lika dyster i Italien. I Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna är siffrorna betydligt mer stabila, men trenden i stort sett densamma.

Det är klart oroväckande. Utan omvärldens uppbackning hade Ukraina haft mycket svårt att stå emot den ryska invasionen.

Dessutom händer annat som trots stödländernas goda vilja och upplysta självintresse av att hjälpa Ukraina dämpar deras entusiasm. Kriget blir dyrt även för européer som inte bjuder ens på ett pansarskott. Det ser vi nu när energin blir dyrare för att den ryska exporten stoppats genom sanktioner och sprängda gasledningar med åtföljande inflation och räntehöjningar.

Dessutom finns en annan besvärande faktor nämligen att ryssarna börjar renodla sin stridsteknik från Stalingrad vilket innebär att hänsynslöst slösa på sitt eget människomaterial. Så här skrev jag vid midsommar förra året:

Vid fronten sköts och dödades fler ryssar än tyskar vilket åtminstone delvis berodde på att tyskarna var bättre tränade och utrustade. Men denna fördel för tyskarna bleknade inför den ryska taktiken som var att tvinga fram vem som helst i hur stora skaror som helst mot de tyska vapnen. Ryssarna hade dåligt med vapen så befälen skickade fram obeväpnade män mot fronten med uppgift att ta ifrån dödade kamrater deras gevär och tränga vidare mot tyskarna till dess att de själva dödades och därmed frigjorde ett gevär till nästa ryss som stod på tur att stupa.

Ungefär så jobbade president Putins trupper, dock utan särskilda framgångar, under specialoperationens inledande skede. Sedermera har taktiken ändrats till att med gammalmodiga vapen skjuta på allt ukrainskt som rör sig, det vill säga att döda allt fientligt som går att döda, militärt eller civilt må vara detsamma så länge det undergräver fiendens stridsvilja.

Vad ska man då, i egenskap av erfaren statsman, ge för råd till länder som fram till nu, men tydligen alltmer motvilligt, hållit Ukraina under armarna? Ska man resonera ungefär som Dagens Nyheters ledarredaktion och säga så här till statsministrarna och presidenterna:

Jo, det blir dyrt och motigt att fortsätta som nu och det kan ju dra ut några år på tiden och vi vet förstås att Putin är villig att offra hur många otränade ryska soldater som helst men eftersom Väst till varje pris måste vinna den här kampen så måste ni ta fram alla resurser ni har och lägga i krigskassan! Glöm förresten inte att förbereda er för ryska kärnvapenattacker om det går bra för oss och Putin inte orkar slåss längre.

Jag kan inte förstå hur Dagens Nyheter kan tro att detta vore en vinnande strategi. Vore det inte bättre att följa Henry Kissingers rekommendationer – som överensstämde med mina (men självklart inte med Kievs) och presenterades några månader efter min midsommarartikel – att lägga allt tryck på de stridande att komma överens i stället för att båda ska göra sitt yttersta för att kompromisslöst utlova den andres totala förintelse.