PATRIK ENGELLAU: Ett fredsförslag

Bäste president Biden och president Putin,

Dessa rader är endast för era ögon. Jag sänder inte ens en kopia av brevet till Lavrov och Blinken eftersom beslutet om och när Rysslands och USA:s utrikesministrar ska bli involverade i ärendets fortsatta gång är ert, inte mitt.

Som ni märker skriver jag ej heller till Ukrainas president Zelenskyi. Det beror på att han, som president Putin åtskilliga gånger påpekat, är helt beroende av Nato, USA och president Biden. Hur djärva, modiga och stridsdugliga hans ukrainska soldater än må vara klarar sig den ukrainska krigsmakten inte många dagar utan stödet från väst. Därför ser jag ingen anledning att kontakta honom i detta skede. Sedermera kommer han att informeras om vad ni beslutar.

Tidpunkten för detta brev är vald av omständigheterna, inte av mig. Vi, det vill säga världen eller närmare bestämt ni två, har just nu ett unikt tillfälle att avsluta kriget med ungefär lika stora prestigevinster – eller förluster – på båda sidor.

Rysslands hittills uppnådda framgångar i östra Ukraina räcker för att president Putin ska kunna hävda att den särskilda operationen som Ryssland inledde den 24 februari har varit framgångsrik. De rysktalande folken som president Putin med den särskilda operationen avsåg att befria från det ukrainska förtrycket är nu befriade inom ramen för folkrepublikerna Lugansk och Donetsk.

USA:s krigsmål tycks ha följt principen att hungern kommer med ätandet. Varken USA eller någon annan tycks ha räknat med att president Zelenskyis motstånd mot den ryska specialoperationen skulle bli mer än en heroisk bagatell som den ryska björnen kunde förinta som en besvärande bålgeting. Men ukrainarnas framgångar imponerade på en hel värld, även på USA, där en ny tanke började vakna: om ukrainarna fortsätter så här så kanske de faktiskt kan slå ut Ryssland åt oss bara vi ger dem fler och starkare vapen.

Ehuru begriplig är den relativt nyfunna tanken den farligaste för mänskligheten just nu. Det finns många i världen som inte ger mycket för Rysslands ära men president Putin gör det och det är president Putin som till skillnad från alla dem som inte tar den ryska äran på allvar har kärnvapen. President Putin har alltför många gånger för att det inte ska tas på allvar näst intill försäkrat sin beredskap att ta till nukleära vapen om Rysslands vitala intressen – som exempelvis att överleva som ledande nation – skulle hotas. Slutsatsen blir att det rimligen blir ett kärnvapenkrig om de stridslystna ukrainarna förses med de avancerade vapen de begär av väst, framför allt USA.

Rysslands genom tiderna mest framgångsrika krigstaktik är att reservationslöst slösa på sitt eget människomaterial. Den metoden beskriver en historiker så här vad avser Stalingrad:

Vid fronten sköts och dödades fler ryssar än tyskar vilket åtminstone delvis berodde på att tyskarna var bättre tränade och utrustade. Men denna fördel för tyskarna bleknade inför den ryska taktiken som var att tvinga fram vem som helst i hur stora skaror som helst mot de tyska vapnen. Ryssarna hade dåligt med vapen så befälen skickade fram obeväpnade män mot fronten med uppgift att ta ifrån dödade kamrater deras gevär och tränga vidare mot tyskarna till dess att de själva dödades och därmed frigjorde ett gevär till nästa ryss som stod på tur att stupa.

Ungefär så jobbade president Putins trupper, dock utan särskilda framgångar, under specialoperationens inledande skede. Sedermera har taktiken ändrats till att med gammalmodiga vapen skjuta på allt ukrainskt som rör sig, det vill säga att döda allt fientligt som går att döda, militärt eller civilt må vara detsamma så länge det undergräver fiendens stridsvilja.

Det speciella med dagens situation är att de moderna, avancerade vapen som Ukraina begärt – och som USA i sitt hopp om att se ukrainarna slutligen krossa Ryssland överväger att erbjuda – ännu knappt börjat skeppas. Om ukrainarna får vapnen i sina händer går det inte att stoppa dem. Då kommer de att försöka förinta Ryssland och då är ett internationellt kärnvapenkrig nästan säkert.

Därför är just denna midsommartid ett lägligt tillfälle – eller i varje fall det sista på länge – att få slut på detta krig. President Putins och Rysslands ära kan räddas, President Biden blir sviken på en framgång men det var ändå en oförutsedd framgång som till presidentens förvåning skapades genom ukrainarnas hjältemod och därför inte kan räknas till något strategiskt amerikanskt syfte. Det är mer som att ha blivit lovad en banana split vid glasskiosken och sedan upptäcka att kiosken är stängd. En oväntad vinst som inte förverkligas är trots allt ingen katastrof.

Även ukrainarna har i detta läge klarat sig ganska bra, i varje fall om man jämför med de risker ett fortsatt mullrande ryskt artilleribombardemang kan medföra. Trots allt har de fått ett land, visserligen lite mindre men å andra sidan troligen säkrare än före 24 februari. I den mån de är så uppskruvade av hat att de oavsett omständigheterna vill fortsätta kriget kommer det att bli omöjligt om president Biden stoppar leveranserna av avancerade vapen och oändliga mängder ammunition.

Fråga mig gärna om något är oklart. Annars är det bara att snarast underteckna ett fredsavtal och meddela världen. Det kan vara artigt att informera president Zelenskyi och Natoledningen före presskonferensen.

PE

Patrik Engellau