PATRIK ENGELLAU: Bara en total omställning kan rädda mänskligheten

Det känns som allt fler människor börjar ställa sig frågan om utsläppen av växthusgaser kanske är ett mindre problem än klimatpolitikens verkningar. För några år sedan hade folk knappt förstått frågan, men numera kan den tas på allvar. Det beror på att de påstått skadliga effekterna av växthusgaserna, som det varnats för i årtionden, visserligen ofta förekommer i alarmistiska tidningsrubriker men sällan närmare inpå medan följderna av klimatpolitiken sedan mindre än ett år tillbaka börjar upplevas här och nu.

Alla vet att drivmedlen och elektriciteten blir dyrare och att en hotfull inflation satt igång. Även om politiker i olika länder, till exempelvis president Biden, försöker skylla dessa motigheter på Putin och kriget i Ukraina så förstår nästan alla att inflation mest beror på att statsmakterna tryckt pengar vilket särskilt västländerna gjort i stor skala i samband med covidpandemin.

Att energipriserna stiger beror också på politiken som minskar utbudet av fossilt bränsle. Inför presidentvalet 2020 lovade Biden att snarast avsluta all amerikansk produktion av gas och olja och detta blev också hans politik efter valet. Nu får han bita i det sura äpplet och resa runt världen, till exempel till Saudiarabien, ett land han föraktar för dess brist på mänskliga rättigheter, för att ödmjukt be om mer fossiler samtidigt som han skäller på världens oljebolag för att de inte pumpar mer.

Det är inte bara i USA som tidigare så självsäkra klimatpolitiker får äta sina ord. Tyskarna har just bestämt att börja bränna kol. Den stolta, nu tioåriga Energiewendepolitiken, varmed tyskarna skulle leda världen in i framtiden, har därmed fått en torpedträff midskepps.

Man kunde tro att de senaste månadernas förändringar av klimatpolitikens förutsättningar, till exempel just Energiewendepolitikens kollaps, skulle få effekter på tonläget även i den svenska debatten. Men det kan jag inte upptäcka. I stället verkar de huvudsakliga alarmistgrupperna – framför allt alliansen mellan ansvariga klimatpolitiker och statsfinansierade miljöaktivister såsom klimatforskare – driva sina uppfattningar med ännu större frenesi. Att satsa dubbelt när man förlorar är också en strategi.

Den 23 juni, någon vecka efter sammanbrottet för Energiewende, får en, som det verkar, framstående klimatforskare från Linköpings universitet i en artikel i Dagens Nyheter framföra sina bistra profetior:

Det som krävs är en samhällsomställning av aldrig tidigare skådat slag. Ja, det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar.  

Det påminner mig om en annan miljövän som för snart hundra år sedan påbjöd ett totalt krig för att nå segern.

”En samhällsomställning av aldrig tidigare skådat slag”. Ska det uppmuntra svenska folket att sluta köra bil, äta kött och värma sina hus? Jag kommer att tänka på Karl XII:s svidande nederlag vid Poltava och förlustens effekter på det svältande svenska folket. Jag tänker också på rysshärjningarna på den svenska ostkusten tio år senare. Det verkar som om klimatforskaren föreställt sig något ditåt. Problemet, säger han, är att industrin ”kommit igång” efter pandemin vilket ”ökat utsläpp i el- och värmesektorn”, något som är ”djupt bekymmersamt” eftersom det inte alls ”rimmar med våra klimatpolitiska ambitioner”.

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll är emellertid full av förtröstan och har lugnande besked: ”Sverige ska leda klimatomställningen och minska utsläppen fortare.” Hon är kanske lite stolt över att de tidigare ledande tyskarna förtagit sig och flåsande brutit loppet. ”Avståndet till målet om netto noll-utsläpp av växthusgaser år 2045 har minskat”, säger Strandhäll med en formulering som dryper av misstänkt lögnaktighet.

Klimatforskaren hävdar i stället att utsläppen ökade med fyra procent förra året.

Det visar sig mycket riktigt att miljöministern slirade i kommunikationen. Hon jämförde utsläppen 2021 med utsläppen 2019. På så vis fick hennes argumentation draghjälp av att utsläppen över hela världen sjönk med fem procent och i Sverige med tio procent pandemiåret 2020 och inte hunnit återtas ett år senare. Lita aldrig på dem. Om de inte storljuger så småljuger de.

Patrik Engellau