ANDERS LEION: Tjernobyl 

Svtplay finns en dokumentär om katastrofen i Tjernobyl. Den bekräftar i det mesta den dramatiserade version, som tidigare publicerats av HBO. Händelseförloppet återges tämligen dramatiserat också här.  

SVT-dokumentären understryker det väsentligaste: rädslan för och försöken att manipulera information för att skydda de ansvariga – såväl anläggningens chefer som politiker lokalt och i Moskva. Denna rädsla leder till de svåraste följderna.  

Det fysiska förloppet, kärnkraftverket som skenar och förstör sig självt, är skrämmande och värt att berätta. Berättelsen om hur rädslan för fri information och försöken att dölja och styra kunskapen om vad som hänt ledde till fler skadade och långvarigare skadeverkningar än vad som skulle varit ofrånkomligt, även om kunskapen omedelbart spridits till dem som behövde den för sitt räddningsarbete, den berättelsen beskriver något väsentligt för alla samhällen, också för vårt. 

Konstruktörer och administratörer som planerat och genomfört byggandet visste att reaktorn hade ett fatalt fel. Det doldes för att ingen skulle behöva ta ansvar och ingen skulle bli oroad. 

KGB visste om det och försökte få beslutsfattare i Moskva att reagera. Inget hände. ”KGB var inte allsmäktigt”, säger en KGB-officer. 

När olyckan väl skett var det politiska systemets automatiska reaktion – dvs en reaktion som verkade ske utan någon eftertanke – att så länge som möjligt dölja sanningen. Under flera dagar utsattes därför invånarna i den närbelägna staden för hög, farlig strålning, innan de kunde evakuerades, när väl olyckan tillåtits bli känd.  

Sedan Gorbatjov äntligen blivit informerad var också hans största svårighet att få tillförlitliga upplysningar. 

Tekniker i kärnkraftsbranschen har säkert lärt sig en del från olyckan. De har, så vitt jag förstår, utan hinder kunnat studera vad som hänt sedan Sovjet fallit. 

Men jag är inte säker på att det för samhället mest fatala kunnat studeras: de oändligt stora skador som rädslan för och försöken att manipulera informationen lett till.  

Yttrandefriheten och andra sätt att sprida information har ända sedan Tryckfrihetsförordningen 1766 varit väl skyddad och numera, sedan tryckkonsten inte är det enda sättet att förmedla tankar och fakta, också kommit att omfatta modernare sätt att informera. 

Ändå verkar det som om den överallt tillgängliga informationen lett till allt mer manipulation, av det slag som dels orsakade dels gjorde Tjernobylolyckan så onödigt svår. Maktens försök att – ofta helt lönlöst – skydda sig själv har blivit allt mer omfattande och allt mer konsekvent genomförda. 

Brott mot offentlighetsprincipen redovisas exempelvis här, här och här. Tryckfriheten har blivit mindre ovillkorlig efter de digitala mediernas genombrott. Samtidigt har digitaliseringen också lett till läckage eller möjliga läckage av uppgifter som lagligen skall vara skyddade

För fyrtio år sedan avslöjades IB-skandalen. Man kan ha olika åsikter om behovet av för rikets säkerhet nödvändigt hemliga organisationer. Nu, så här i efterhand, är affären mest intressant som en modell för myndigheternas nästan automatiska försök att klara sig genom att använda lögner.  
Det verkar vara en modell som alltid följs, mer eller mindre fullständigt. 

Detta ständiga småljugande och storljugande är farligt. Det har skapat en politisk kultur som möjliggör årslånga mörkläggningar av svåra samhällsproblem. Invandringspolitiken skulle inte så länge tillåtits skada samhället om inte myndigheter och massmedia varit ense om att dölja sanningen. Energipolitiken har utformats efter romantikers drömmar om ett önskvärt samhälle, i strid mot alla fakta som säger att deras omhuldade vindkraft är omöjlig, och skadlig för energisystemet. Den på förhoppningar grundade, helt felaktiga politiken har kunnat utvecklas därför att fakta dolts, inte bara av politiker utan också av dem som skulle granska politikerna, av journalisterna  

Men den största skada som åstadkoms av dessa ständiga försök från makthavare att dölja för dem obehagliga fakta är eroderandet av tilltron till all information från ansvarigt håll. I stället göds jordmånen för all annan slags information, ofta skapad utifrån okunnighet eller en önskan att vara just skadlig. 

Kanske har utvecklingen ändå inte varit så negativ som den här genomgången tyder på. Kanske har myndigheter och makthavare alltid valt den för dem bekvämaste vägen när obehagligheter om deras maktutövning håller på att sippra fram: de har ljugit. Yttrandefrihet, tryckfrihet och offentligprincip infördes kanske just därför – som en medicin mot en kronisk sjukdom – makthavarnas vilja att göra det bekvämt för sig genom att på sanningens bekostnad försköna verkligheten. 

De digitala medierna har rubbat en del på maktbalansen mellan enskilda och makthavare. Ingen behöver be makthavare eller etablerade medier om lov för att sprida sin uppfattning om sanningen. 

Det skall vi alla vara glada för – också makthavare. Alternativet är den sovjetiska och nu ryska verkligheten: Alla blir snärjda av lögnerna – också makthavarna.  

I Putins Ryssland behandlas information som ett gift potent nog att förgöra staten. Det är riktigt. Vore informationen fri skulle inte regimen överleva många dagar. 

Varje inskränkning av det fria informationsutbytet mellan medborgarna är ett steg mot ett putinskt samhälle. Redan denna insikt borde minska våra makthavares ständigt närvarande lust att för sin egen bekvämlighet strypa tillgången till fakta. 

Det gör det inte. Det behövs, vilket redan den enväldige Gustaf III insåg, tvingande lagar – som, förstås, också borde innefatta ordentliga straff. 

Anders Leion