Länge bemöttes invandringskritikerna med att de inte förstod fördelarna med invandring. Erik Ruist hade det som huvudtema i sin utredning ”Tid för integration” (ESO 2018). Samtidigt erkände han att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”. Trots det bygger han sitt positiva ställningstagande till invandringen på de ekonomiska följderna – de går ju att mäta. 

Björn Östring kritiserade redan i början av 2020 Ruist för detta ställningstagande. Han har skrivit en bok Nationalstaten (Fri Tanke Stockholm 2022), i vilken han utvecklar sitt resonemang. 

Han utvecklar alltså de icke-ekonomiska, de ”kulturella” skälen som förklarar det långvariga och stigande motståndet mot invandring i de västeuropeiska länderna, också i vårt. 

Bilden ovan visar varför Invandringen blivit en allt mer dominerande fråga i svensk politik. Redan denna kraftiga tillväxt förklarar det växande motståndet. Dessutom har alltmer information kommit fram som visar att Ruist också hade fel i sitt huvudargument: invandringen är inte positiv ens om man begränsar sig till dess ekonomiska verkningar.  

Bilden nedan innehåller den väsentliga förklaringen till allmänhetens motstånd mot invandringen: Sverige har alltmer kommit att bebos av människor från helt andra kulturer, vilket inneburit att landet förändrats på ett sätt som de flesta i landet anser vara negativt och svårt att uthärda. 

Det är denna förändring som Björn Östbring analyserar och förklarar. 

Hans bok skulle vara helt onödig om inte vi haft en så ensidig och förljugen debatt om invandringen. Under lång tid var det en stor skillnad mellan väljare och valda i synen på invandring, med undantag av Sverigedemokraterna och deras sympatisörer. Partiet växte därför att det var det enda med en syn på invandringen som överensstämde med folkflertalets.  

Naturligtvis visste folk varför de ogillade invandringen, men de flesta vågade inte uttrycka sina åsikter därför att dessa genast skulle klassas som rasistiska och främlingsfientliga. Eftersom ingen öppen debatt tilläts var det få som kunde – eller skulle kunna om de vågat –  mer utförligt förklara sin inställning. Den var ändå helt klar: De ville inte att deras land skulle förändras och försämras av nytillkomna med helt annan eller obefintlig utbildning, helt andra erfarenheter och helt andra åsikter.  

Denna skillnad i upplevelse mellan det som var och det som höll på att komma ägnar sig Östbring åt.  

Han formulerar det så här: 

1. En homogen miljö underlättar sociala interaktioner och samarbete. 

2. Ju mer lika varandra individerna är i miljön desto högre preferensöverensstämmelse kommer att råda mellan individernas preferenser och de värderingar och prioriteringar som avspeglas i normer, regler och kollektiva beslut.  

Detta verkar inte vara särskilt omvälvande eller nytt, snarare tämligen självklart. Det är däremot slutsatsen, som följer av dessa två punkter när de skall förverkligas i en faktisk miljö. Detta sker nämligen bäst och enklast i nationalstaten. 

Nationalstaten har länge haft dåligt rykte, därför att nationalismen sedan Andra världskriget varit så förhatlig. 

Det är inte så underligt. Nazi-Tysklands extremt centraliserade stat med dess krav på individens fullständiga underkastelse för att möjliggöra det ledande skiktets drömda världsordning, har gjort det naturligt att se staten och inte nationen som begreppets viktigaste del. 

Det är tvärtom. Det är nationen, dvs befolkningens faktiska och upplevda gemenskap i språk, värderingar och erfarenheter som är det grundläggande. Denna gemenskap kan bäst förverkligas i en stat byggd på och för dessa erfarenheter. 

Detta är nära nog självklarheter – och det var självklarheter för det folkflertal som under lång tid, i motsats till sina valda ombud, ogillade invandringen. 

I den politiska verkligheten är det däremot lång ifrån självklarheter. Politiken har dominerats av värderingar som föraktar nationen och vördar internationalismen. Förespråkarna för det senare har haft problemformuleringsmonopol, dvs de, och endast de, har haft tillgång till nationella tribuner. Därifrån har de förkunnat sitt förnuft, som de själva sett som just förnuft därför att de inte brytt sig om de känslor för det egna landet som de flesta i befolkningen hyst. Så alltomfattande och ensidigt har deras åsiktmonopol varit att de länge kunnat intala sig inte bara att de haft rätt – utan också att de varit flest.  

Lustigt nog har stormaktspolitiken i Europa verkat just för nationalstaten. Första världskriget slutade i nydragna gränser som ersatta flernationsstatsbildningar med stater med färre minoriteter, och det andra världskriget fortsatte den etniska rensningen – för det var fråga om just det – genom att fördriva olika minoriteter, till exempel Sudettyskarna från områden de bebott i århundraden. 

I detta nationalstaternas Europa verkar EU fortfarande i en internationalistisk riktning – och kritiseras just därför av många som ser EU som ett hot mot deras stat. 

EU är ett, om än beskedligt, hot. Invandringen är ett mycket större. Sedan Europa efter de stora krigen fått se sig karaktäriseras av nationalstater har dessa stater kommit att allt mer befolkas av stora minoriteter. Följden har blivit välkända ekonomiska och sociala problem. Dessa problem avtar inte i takt med att invandrarnas barn växer upp. De tilltar. Det skjuts, knivmördas och våldtas mer i takt med att invandrarnas barn växer upp. 

Ingen vet hur bråkigt, blodigt och våldsamt det kan bli. Det verkar inte heller som om landets valda ombud vill veta, kanske därför att de blivit allt mer beroende och styrda av olika invandrargrupper, som har förmågan att tränga in i och styra också offentliga organ – och, har vi fått veta de senaste dagarna – det största partiet. 

Björn Östbrings bok har gett anledning till dessa reflektioner. Annie Löf fick boken i present av Jimmie Åkesson. Hon höll masken och tackade glatt. 

Det gjorde inte Östbring i DN. Han skämdes och blev rädd – och visade att han inte själv förstått sin bok. Han får väl läsa om den.