Minerva var vishetens gudinna. Hon hade en metod att inhämta kunskap och visdomar. Hon skickade ut sin tama uggla för att komma tillbaka till matte med ett helikopterperspektiv på tillståndet i världen. Filosofen Hegel, som var lika vis som Minerva, förbättrade historien en aning. Om man ska begripa vad man ser och på så vis kunna iaktta historiens mönster och förstå dess lärdomar, tänkte Hegel, så kan man inte skicka ut sina ugglor för tidigt för då har det som man vill begripa inte hunnit utvecklats så långt att det antagit begriplig gestalt. Därför, skrev Hegel i ett av världens mest berömda citat, lyfter Minervas uggla först i skymningen.

Såklart att även jag, i Hegels fotspår, ytterligare vill förädla den här ugglehistorien. Hegels viktiga slutsats är alltså att ugglan, som för övrigt genom årtusendena har hetat Glaucus, inte får skickas ut på sin spaning alltför tidigt om eftermiddagen eftersom den företeelse som gudinnan önskade lära bättre känna då ännu inte hunnit finna sin form. Detta är också något för vår tid att tänka på. Anta att du vill veta något om demokratin. Då hade det inte varit lönt att skicka ut Glaucus för hundrafemtio år sedan ty då fanns inte demokratin annat än som dimmig vision i några världsförbättrares drömmar och därför hade Minerva inte förstått Glaucus hoanden. Men nu har det blivit läge. När Glaucus viskar sitt ululululul i mitt öra så hör jag direkt att demokratin är förutbestämd att förvandlas till ett politikervälde.

Det är för övrigt ej heller någon mening att skicka ugglan på nattligt uppdrag alltför sent ty då är sanningen redan allmänt spridd och då blir det någon annan än du som får Nobelpriset för upptäckten.

Två genier som tidigt avlossade sina ugglor och tolkade deras läten på ett nästan övernaturligt korrekt sätt – och därefter glömdes bort – var Alexis de Tocqueville och Robert Michels. Den förre förutsåg redan vid 1800-talets början den moderna välfärdsstaten:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

År 1911, vid trettiofem års ålder publicerade Michels en avhandling med den klatschiga och publikdragande titeln Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens i vilken hans mest berömda sociologiska idé – som han kallar Oligarkins järnlag – presenteras:

Järnlagen förklarar sammanfattningsvis att alla medlemsstyrda organisationer för eller senare kommer att hamna under kontroll av de heltidsanställda administratörer som ursprungligen anlitades för att avlasta medlemmarna. 

Även några framsynta svenska forskare kom redan före mig att uppfatta ugglans signaler avseende demokratins inneboende utvecklingstendenser:

Publicisten Herbert Tingsten konstaterade i en skrift från 1960 att ”i den framgångsrika välfärdsdemokratin… överförs produktionen av politiska krav nästan helt från menige man till partibyråkraterna, som har tillräcklig faktisk överblick och tillräcklig expertis för att uppfinna reformkrav och bedöma deras sakliga och politiska effekt”. Historikern Alf Åberg uttrycker samma sak med avseende på folkrörelserna: ”Omkring 1920 förvandlades de tidigare spontana och mångskiftande folkrörelserna till fast etablerade, byråkratiska organisationer.”

Emellertid inträffar det stundom i det mänskliga samhället att storartade insikter tillbakabildas. Idag hade jag en pratstund med Glaucus. Han säger att det numera är knäpptyst om demokratins förvandling till politikervälde. Jag ser med förundran på ugglan och frågar vad han tror att det kan bero på. ”Äsch, det är väl självklart”, svarar han. ”Processen är avklarad, all makt har övertagits från medborgarna av proffspolitikerna. Men politikerväldet vill inte snacka om detta. Att få tyst på chefredaktörerna och docenterna i statskunskap är inte så svårt eftersom dessa på ett eller annat sätt är beroende av statskassan. Vi får se om de kan täppa igen truten på dig också, Engellau. Hoa, hoa, hoa.”