Den svenska energipolitiken har blivit en soppa som rätt få människor begriper sig på. Den så kallade branschen består en väldig röra av organisationer. De kan vara elproducenter, de kan vara distributörer, en del är privata företag, andra myndigheter, andra åter statliga bolag som verkar uppföra sig som myndigheter. Den som betraktar denna kartell- och oligopolliknande organisatoriska sörja och betänker att miljöpartister styrde det hela så länge socialdemokraterna behövde miljöpartiet som stödparti blir närmast imponerad över att röran inte är ännu större. Men inget är så dåligt att det inte kan bli lite sämre. (Kanske kan jag själv stöka till det genom att framföra idéer som jag, liksom så många andra, inte helt begripit.)

Efter att ha fått en elräkning i tjugotusenkronorsklassen – och då har elnätsavgiften ännu inte kommit – faller det sig naturligt för mig att bekymra mig över konsumenternas kostnader.

Den första frågan är varför elen är så dyr. Den svarade jag på i augusti förra året med hjälp av ett stycke teoribildning från 1800-talsekonomen David Ricardo som på sin tid råkat ut för en analog situation ehuru inom jordbruket.

Ricardos poäng, som gått till den ekonomisk doktrinhistorien, är att omständigheter, i modern tid till exempel ett krig i Ukraina som förmår ryssarna att begränsa bränsleexporten till Europa, driver upp elpriserna till vad det kostar att producera elen på det dyraste sättet som faktiskt tas i bruk. Priset per kilowattimme i Europa kanske stiger från fem till tio kronor (bara för att höfta till med något). Det är produktionskostnaderna vid de minst effektiva men ändå utnyttjade produktionsanläggningarna som bestämmer marknadspriset.

Då inträffar något märkvärdigt. Det statliga bolaget Vattenfall, som inte drabbats av några kostnadsökningar kan plötsligt ta ut dubbla priset för sin el ty elen kan säljas i Tyskland till tyska priser och dessa priser smittar in i Sverige så att Vattenfall tar det dubbla även av svenska elkonsumenter. Varför sälja för fem kronor till svenskar när tyskarna går med på att betala 10?

Varken de svenska producenterna eller de svenska konsumenterna har gjort ett dugg och ändå tjänar producenterna dubbelt så mycket medan konsumenterna tvingas betala dubbelt mot tidigare för elektriciteten. Vattenfall har inte ens behövt göra något smart drag. Det räckte med lite tur.  Pengarna bara rasslar in som en jackpot hos en enarmad bandit. Konsumenterna har inte heller gjort något. Elen blev bara dyrare.

Jag tror det ligger i svensk mentalitet att helst göra saker lite långsamt och trevande men alltid i flock. Den legendariske SAF-medarbetaren Sture Eskilsson sa att svenskar rör sig som sniglar i stim, det vill säga sävligt och ständigt åt samma håll. De som pekar ut riktningen är inte enskilda människor, som i Sverige inte gärna tänker eftersom det känns så ensamt och föga homogent att tänka privat, utan organisationer såsom LO, liberalerna, Energiföretagen, Naturskyddsföreningen och BRIS.

Elkonsumenterna har ingen organisation som tänker åt dem och därför vet de inte vad de ska göra. Men elproducenterna består av starka och rika organisationer i samarbete med staten där det nu öses in pengar på grund av krigets energiprisökningar plus, troligen, olika slags oligopolistiskt och av staten uppmuntrat maktmissbruk.

Konsekvensen är att det inte syns något på ytan men rinner en strid ström av kontanter från elkonsumenterna till elproducenterna (varav ingen alltså gjort något för att förtjäna sitt öde).

En organisation har tänkt åt elkonsumenterna, nämligen vänsterpartiet som fått hjälp att hittat på konceptet ”sverigepriser”. Sverigepriser enligt vänsterpartiets modell betyder att svenskar ska få köpa sin el billigare än den el som exporteras från Sverige till andra länder. Det är en lösning som säkert kan tilltala vänsterpartister (och andra svenska elkonsumenter). Men den tilltalar inte den halvstatliga kartelloligopolsbranschen som förstås vill ha fullt betalt för varenda kilowattimme. Hotet mot branschens intressen är i alla fall tillräckligt stort för att branschorganisationen Energiföretagen ska ha utarbetat studiematerial för att övertyga elkonsumenterna att vänsterpartiets idé om sverigepriser är en dålig idé. Bland annat skulle sverigepriserna strida mot EU:s reglementen.

Visst begriper man att branschen vill göra allt för att få behålla de pengar som av en sinkadus rinner från elkunderna till Vattenfalls och andra producenters konton men vilken rätt har Vattenfall och branschkollegorna till dessa medel? Om producenterna är privata företag äger de rimligtvis vad de vunnit på ellotteriet men de flesta är inte privata företag. Många ägs av staten. Vad som ska ske med ett överskott som Vattenfall inte gjort något för att förtjäna är i sista hand en politisk fråga. Inget säger att pengarna inte skulle kunna gå i återbäring i proportion till volymen inköpt el från köparkollektivet.

Men det vill inte branschen. När den nu haft sådan tur att det bara vällt in pengar gäller det att försvara slantarna. I själva verket behöver branschen ännu mycket mer pengar än vad som nu helt oförtjänt rullat in:

På knappt 25 år behöver Sverige bygga ny elproduktion motsvarande 260 stora vindkraftsparker eller 32 Oskarshamnsreaktorer och samtidigt väldigt mycket elnät. Det visar en helt ny analys från Energiföretagen som presenteras vid ett webbinarium den 15 februari. Klarar vi utmaningen utifrån dagens regler och förutsättningar? Svaret är nej.

Min misstanke är att de statlig och halvstatliga bolag som ska elektrifiera Sverige i syfte att uppnå miljömålen aldrig kommer att få fram frivilligt privat kapital så det räcker och därför måste tjuvhålla på pengar som i praktiken tvingats av medborgarna.