Den destruktiva feminiseringen och därmed uppmjukningen av vårt samhälle har pågått under mer än 50 år. Ett exempel är den livliga kriminalvårdsdebatt som blossade upp under den kommunistiska eran i Sverige, med start 1968. En kriminalvårdsberedning tillsattes 1971, vilken mynnade ut i en ny Kriminalvårdslag 1974, (1974:203).

Den nya inriktningen i hanteringen av de kriminella gick bland annat ut på följande, enligt en regeringspromemoria från 1973 (går att ladda ned från nätet under rubriken ”1973 års kriminalvårdsreform” men går ej att dela):

”- Minsta möjliga ingripande. Frivården är den naturliga formen för kriminalvård.

– Utåtriktad verksamhet, samhällets sociala service skall utnyttjas i största möjliga utsträckning.”

Vidare från promemorian:

”Det understryks kraftigt att frihetsberövandet, som sådant, i regel inte förbättrar den enskildes möjligheter till ett liv i frihet. Trots att man inte vet i vad mån intensivare vårdinsatser påverkar resultatet av frivårdsarbetet är det dock en utbredd uppfattning att man ur individualpreventiv synpunkt når bättre resultat med kriminalvård i frihet.”

Och där befinner vi oss, än i dag. Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki sitter fortfarande, 50 år senare, och kliar sig i huvudet och förstår absolut ingenting av brottsutvecklingen. Visserligen visar han tecken på en liten kursändring, och har börjat prata om ”inkapacitering” som den enda lösningen för vissa gängkriminella. Inkapacitering är alltså ett akademiskt uttryck som betyder ”inlåsning” och visar bara att han inte förstår någonting alls, men på en väldigt hög akademisk nivå.

I Studio Ett 230201 pratar programledarna Kajsa Boglind och Mikael Sjödell med Idil Magan, samordnare för sociala insatsgruppen på Ungdomsenheten Rinkeby-Kista i Stockholm. Detta med anledning av den katastrofala utvecklingen som vi ser av gängkriminaliteten, inte minst i inledningen av vårt nya år. Där vi har 12-16-åriga livsfarliga smågangsters som springer omkring, utrustade med K-pistar och handgranater.

Magan beskriver entusiastiskt enhetens arbete, som sker i nära samarbete med polisen. Enligt Magan själv är arbetet mycket framgångsrikt. Ledorden för både polis och socialtjänst är ”Oro”, ”Skydd” och ”Hjälp”.

Den stora poängen med samarbetet tycks vara att de båda aktörerna kan dela sin stora oro för allt som pågår. De oroas över de unga gängkriminella, som utgör ”en fara inte bara för sig själva, utan även för sina närstående familjer”. De delar även oron för hur de på bästa sätt ska kunna skydda och hjälpa de unga ligisterna/terroristerna och deras familjer, eftersom samtliga ”riskerar” att utsättas för hämndaktioner och våld.

Vi får veta att enheten har en massa fina insatser i sina verktygslådor. Som till exempel skyddat boende för den unge kriminelle och/eller hela familjen. En av programledarna frågar Magan vad de har för budget, detta låter ju som rätt så kostsamma insatser.

Magan svarar naturligtvis inte på frågan, utan lägger ut en ordmatta om ”individuella bedömningar” och ”enskilda avvägningar”. Och med detta låter sig programledaren nöjas. Vi får aldrig veta vad allt detta sociala arbete kostar på Järvafältet. Bara att det är ”väldigt effektivt” och ”framgångsrikt”.

Jag vill inte ha en ordning där polismakten, som ska inneha våldsmonopolet, sitter och ojar sig och oroar sig tillsammans med socialtjänsten istället för att främst upprätthålla lag och ordning. Jag vill se snabba ingripanden från polisen och rättssamhället, istället för all denna 68-flum som hotar att lamslå hela vårt samhälle.

Jag vill se ett omedelbart slut på allt detta fullkomligt meningslösa sociala omhändertagande av och hjälp till människor, som redan när de flyttade hit för 25-30 år sedan och började alstra barn i stor skala inte har blivit annat än hjälpta med våra skattemedel. Med barn som de varit oförmögna att ta hand om på ett bra sätt.

Jag vill se att människor ska få ta verkliga, snabba och hårda konsekvenser både av sina försumliga och onda gärningar. De ska upplysas om sina skyldigheter, inte bara sina rättigheter.

Det har, med all önskvärd tydlighet, visat sig att all menlös men välmenande omvårdnad och all oro bland polis och socialtjänst enbart leder oss allt längre ned i fördärvet, i en allt snabbare takt.

Att de sitter och oroar sig utgör ingen lösning!