En frisbee flyger elegant utan att jag egentligen vet varför. Bernoullis ekvaktion – inte många kan redogöra för den på rak arm. Samma sak med en bilmotor, den fungerar. De allra flesta av oss vet inte mer än att bränsletanken ska fyllas med antingen bensin eller diesel. 

Det finns mängder av till synes enkla föremål och företeelser i vår vardag som vi vet att de oftast fungerar, men inte exakt hur. Så vänder vi på frågan. 

Om något förhåller sig tvärtom – alltså inte fungerar – då vet vi oftast bara det. Vi kan sällan avgöra direkt vad felet beror på. När bilen plötsligt hackar kan det ha många orsaker. 

Jag tänker på prognoser som inte levererar. För många år sedan satt jag i ett konferensrum på Stockholms universitet. Vi var en brokig liten skara, åtta, tio personer, som alla skulle påbörja forskarutbildningen vid Statsvetenskapliga institutionen. I den intima och trevliga miljön som erbjöds i konferensrummet skulle vi trimmas av en professor i något som gick under benämningen Statsvetenskaplig vetenskapsteori. Det hela skulle pågå med möten ett par gånger i veckan en halv termin medan vi i andra kurser slussades vidare mot de inriktningar vi tänkte ägna oss åt.  

Statsvetenskap är ett brett ämne, där ryms allt från internationell politik till studier av kommunal förvaltning. Vi som satt i konferensrummet hade sällskap av berömdheterna i oljemålningarna, porträtten på väggarna. Konferensrummet användes även av nationalekonomerna, vilket förklarade att Gunnar Myrdals (bilden) myndiga anletsdrag bevakade oss. 

För min del var detta extra fascinerande eftersom jag hade beställt fram hans storverk Asian Drama från universitetsbibliotekets magasin. Undertiteln var An inquiry into the poverty of nations. En studie av nationers fattigdom.  

Myrdal hade fungerat som ordförande och huvudredaktör, dessutom bidragit med egna texter. Asian Drama utkom i sju mäktiga delar och arbetet påbörjades under tidigt 1950-tal och avslutades med sista delen1968. Listan över prominenta professorer och dekorerade akademiker som bidragit i arbetet var flera sidor lång. 

Men så var den vattenskadad, den del jag först började titta i. Det fanns en anteckning på försättsbladet, att den skadats redan 1972. När jag bläddrade knakade sidorna, ingen hade lånat den på nästan två decennier. När sista delen gavs ut 1968 så ansågs hela projektet havererat. Anledningen var att utvecklingen i den del av Asien som studien handlade om, Sydostasien, inte alls satt fast i ett tillstånd av hopplös fattigdom, vilket var Myrdals och de andra professorernas utgångspunkt. Antagandet att konfucianismen utgjorde ett hinder för utveckling ur fattigdom, började på andra håll i forskarvärlden betraktas som motsatsen – Konfucius läror var möjligen en tillgång. Detta är bara ett exempel, det finns flera, och i det stora hela så blev Asian Drama ett fiasko. 

Varför blev det så? Och vilka slutsatser kunde dras av det misslyckade arbetet? Ungefär så tänkte jag och var naivt nyfiken på att börja vrida på frågorna, möjligen i en doktorsavhandling. Men det var inte vad min professor ansåg, där i konferensrummet. Hans inställning var vördnad för akademiska auktoriteter i allmänhet och i synnerhet för en nobelpristagare som Gunnar Myrdal. Att jag satt och sa det som många andra (t ex The Economist) konstaterat, att kejsaren Myrdal var naken, gjorde inte professorn på gott humör. Mitt intresse för prognosmakeriet och mina tankar kring att bygga kunskap ur misslyckade förutsägelser, byttes vecka för vecka mot en insikt om att här fanns inget gehör för detta. 

Någon forskarutbildning blev det alltså inte för min del. Men sedan dess är jag ännu mer observant vad gäller prognoser. Den runt millennieskiftet omtalade Maya-kalendern ansågs ha förutspått jordens undergång – till år 2012. Lustigt nog hade många professorer intygat att Maldiverna skulle stå under vatten samma år, 2012, detta på grund av antropogena klimatförändringar. Men det har inte ens uppstått en mätbar nivåhöjning i världshaven ens tio år senare, 2022.  

Alltså var Maya-kalendern inget annat än ett kulturdokument. Och alla professorerna (samt spågubben Al Gore) hade fel om Maldiverna. Inte bara lite fel. De hade helt och fullständigt fel. Rimligtvis vet ingen exakt var felet ligger. Kanske i grundantagandet? Kanske var alla teorierna feltänkta? Vem vet? Ingen kan säga något säkert, annat än att prognoserna krossades av verkligheten. Ur vetenskaplig synvinkel följer endast en anständig handling – att ödmjukt förkasta allt man tidigare byggt sina prognoser på, och börja från början. Alternativt ägna sig åt något annat yrke, exempelvis att köra taxi, bygga båtar eller sy lapptäcken. 

I dagarna läser jag att Al Gore återigen basunerar ut domedagsprofetior. Helt utan skam. En miljard klimatflyktingar och mycket annat elände förutspås. Gores utspel sker i Davos med World Economic Forum som bas. Vilken trovärdighet har Gore kvar, egentligen? Och hur kommer det sig att en majoritet av alla svenska skattebetalare anser det vara riktigt att Gore, Greta, Rockström med flera charlataner får fortsätta torgföra samma larm i repris efter repris, utan att möta rimlig kritik? 

Som ett komiskt post-scriptum – man påstår sig nu ha hittat en mer riktig version av maya-kalendern, ser jag på nätet. Kan inte låta bli att citera ordagrant. Denna Mayakalender ”kommer att hålla i miljarder och biljoner år, säger arkeologen David Stuart vid University of Texas”. 

Urban Hagman är skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.