Under konung Herodes (m) tid utgick ett påbud att förhöjd elnätsavgift skulle uttas av allt folket, i synnerhet av dem som i utlovats nedsatt reduktionsplikt och amorteringsfrihet för bolån. Detta väckte sådant buller i nationen att Herodes själv, (m), fann för gott att be Riksdagen tillsätta en garanterat opartisk Kommission bestående av samtidens skarpaste hjärnor i syfte att utreda saken.

Kommissionen fick bara ett direktiv. Den skulle inte överväga möjligheten att prishöjningarna kunde ha berott på att ett antal regeringar (m) i slutet av förra århundradet hade sålt de tidigare offentligägda elnäten till privata, vinstmaximerande bolag. Konung Herodes (m) förklarade att det där bara var socialistisk propaganda. Visserligen hade de nya privata ägarna varje år fördubblat avgifterna men det berodde bara på att underhållet var eftersatt. Det vet man väl hur kommuner missköter sin egendom.

Till Kommissionsledamöter utsåg Riksdagen Sherlock Holmes, Hercule Poirot och f d socialminister Annika Strandhäll. F d socialministern twittrade genast att Kommissionens könsfördelning var en skymf mot Sveriges kvinnor samt att hon själv borde ha utsetts till ordförande. I varje fall var avgiftshöjningarna inte hennes fel. Inte Morgans heller. Knappt ens Ygemans.

Hercule Poirots ögon blixtrade av intelligens och hans kala hjässa blev toppigare än någonsin när tankeverksamheten vaknade till liv och hans små grå celler började massera varandra. ”Oh, la, la, Madame, er analys är superb”, sa han och kysste Strandhäll på handen. ”Kvinnan är uppenbarligen galen”, viskade han diskret till Sherlock Holmes, ”troligen feminist. Det är som jag trodde. Idioter allihop.”

Detektiven från 221b Baker Street tryckte ned deer stalker-hatten i pannan. ”Vad tror du om det här”, frågade han Dr Watson som visserligen inte var fullvärdig Kommissionsledamot men ändå fick vara med eftersom detektiv Holmes gjort klart för den svenska Riksdagen att han aldrig reste utan sin personal. ”Alldeles klart ett tvåpipeproblem”, svarade Dr Watson. ”Kanske till och med tre”. ”Tre”, avgjorde Holmes med bister min.” Dr Watson kliade sig bekymrat i örat. ”Problemet är bara att ärkeskurken Moriarty, Brottets Napoleon, är död”, sa han. ”Vem kan då ligga bakom elnätsligan?” ”Min käre Watson”, sa Sherlock Holmes och höjde förvånat på ögonbrynen, ”minns du inte? Moriarty föll ned i Reichenbackstupet när jag slogs med honom i de schweiziska alperna. Halvvägs ned hamnade han i knät på en Mädel med Dirndl-klänning och ett fat bayerskt i handen. Han stannade precis så länge som behövdes och sedan hoppade han vidare mot sin säkra död i avgrunden”.

Dr Watsons anlete förvreds i fasa. ”Du menar… du menar alltså att frukten av den förbindelsen blev Klaus Schwab i Davos? Jag kan knappt tro det, men, by Jove, du har rätt. Ingen annan än en ättling till Moriarty hade kunnat ut att ta makten över hela världen med hjälp av kommunala elkablar. Mästerligt! Är Greta Thunberg med på den här blåsningen också?”

Hercule Poirot harklade sig. ”Messieurs-dames, kan vi träffas i biblioteket så ska jag med er tillåtelse presentera ärendets slutliga lösning?” Han tystnade till dess sällskapet kommit i ordning. Kaffekoppar hade ställts ut och gästerna försåg sig. ”Som ni förstår måste lösningen finnas inom vår krets”, sa Poirot. ”Du menar den skyldiga?”, frågade Strandhäll. ”Finner ni inte det helt uppenbart, så kuriöst!”, sa den skallige belgaren och drog sig eftertänksamt i mustaschen. ”I själva verket är den skyldiga just du, Strandhäll! Du hade gått i skola hos Mona Sahlin och lärt dig att köpa snask på regeringens kreditkort och nu behöver du elavgifterna för att täppa igen hålen efter alla dina gamla synder. Inte bara Toblerone, vill jag lova”, fortsatte han ampert. ”Kilovis med lakrits. Nonstop. Skumkuddar. Kolaremmar. Så äckligt!”

Strandhäll täckte ögonen med händerna och började gråta. ”Men det är ju inte sant”, sa hon, ”så mycket snask finns inte att köpa, den skyldiga är underrättelsechefen vid NOA Linda Staaf. Hon måste ha pengar eftersom Mats Löfving håller på med utpressning mot henne. Löfving hotar att gå till Aftonbladet med nyheten att det inte var Staaf och Löfving som hade en affär utan Staaf och Kapten Klänning.

”Har du problem med de små grå cellerna idag”, sa Sherlock Holmes retsamt till Hercule Poirot, ”den skyldiga var inte den du trodde.” Belgaren log och tvinnade en mustasch. ”Tvärtom”, sa han med ett behagfullt leende, ”j´ai pris un voleur, hur säger man?, jag tog en rövare, utan Strandhälls sammanbrott hade vi aldrig kommit åt Staaf. Sossefeministerna i Nätverket Hulda håller ihop”.

Utanför steg en man i grodmanskostym upp ur vattnet. Han tog av sig gummidräkten och rättade till smokingen och flugan han bar under. Strandhäll gav till ett glädjeskrik: ”Åh, James!” Commander J. Bond sträckte chevalereskt fram en arm till f d statsrådet. Hon lutade sig närmare mot actionspionen. ”James”, viskade hon i hans öra, ”det bästa är att jag inte längre är misstänkt för elnätsstöten. Jag fick dem att tro att Linda är skyldig. Och James, vi har hela natten för oss själva. Morgan lånade regeringsplanet av Ulf. Du kör, va?” F d socialministern kramade agentens hand. ”Bara du och jag, James!”

I nästa avsnitt, nummer två av tio, kommer det att visa sig att Commander Bond också har en relation med Kapten Klänning.