PATRIK ENGELLAU: Ett inlägg i befolkningsfrågan

År 1968 publicerade den amerikanske professorn Paul Ehrlich en bok som varje år sedan dess, kanske rentav varje vecka, visar sig vara helt feltänkt och ändå haft ett avgörande och ännu bestående inflytande på samtidens uttolkningar av tillvarons beskaffenhet. Boken heter ”Befolkningsbomben” och hävdar i nymalthusiansk anda att mänskligheten står inför sammanbrott och katastrofer eftersom det inte skulle finnas mat och andra basresurser för de växande massorna.

Så långt hade Ehrlich rätt som att världens massor faktiskt växte. 1968 fanns det vid pass fyra miljarder människor medan det nu finns runt nio miljarder. Men så långt hade Ehrlich fel som att dessa nio miljarder faktiskt existerar och på något vis lyckas hålla sig vid liv samtidigt som de troligen bidrar till ytterligare befolkningstillväxt.

Den rätta lösningen på denna paradox vet nästan alla människor. Allting förklaras av den tekniska utvecklingen, till exempel av genmodifierade grödor, som gör att produktiviteten inom jordbruket stadigt ökar så att det på något magiskt vis alltid tycks finnas mat så det räcker.

Men trots att denna förklaring till mänsklighetens framgångar är så välkänd och övertygande är den, i varje fall för mig, ganska svårtillgänglig. Hur kan det vara så att produktiviteten inom jordbruket ökar precis så mycket som det behövs för att ge mat till den befolkning som råkar ha fötts i varje ögonblick? Här kan man, om man är lagd åt det hållet, ge sig in på nationalekonomiska teorier om att marknaderna styrs av en osynlig hand som gör att konkurrensen och prissystemet säkerställer att det sist producerade riskornet alltid kommer till produktiv användning.

Men för mig känns detta för listigt. Varför skulle det inte lika gärna kunna inträffa att mänsklighetens samlade agrikulturellt orienterade kreativitet plötsligt fick en svacka på några årtionden så att teknikutvecklingen pausades och befolkningsbomben kom ikapp och passerade jordbruksproduktionen och världen fick lida den massvält, de sociala omvälvningar och den förödande miljöförstörelse som Ehrlich förutsade?

Jag har tänkt en del på det där och kommit fram till att det finns fel i förutsättningarna för mitt eget resonemang. Jag har utgått från att det på något magiskt vis inställer sig ett slags balans mellan vad världen behöver och vad världen får. Om mänskligheten är inställd på en procents befolkningsökning per år så kommer mätarna av den tekniska utvecklingen också att hamna i trakten av en procent. Varför det skulle bli just på det sättet har jag nu, vid närmare eftertanke, svårt att motivera eftersom det verkar religiöst ungefär som om det hade funnits en gud som hela tiden kalibrerade tillvarons mekanismer efter vad han tyckte att mänskligheten gjort sig förtjänt av (och sålunda, i enlighet med gamla tiders föreställningar, skickade på människorna missväxt när han ville bestraffa dem för deras synder).

Så jag har kommit fram till att det där resonemanget inte håller. Den process varigenom mänskligheten får tillräckligt med mat måste vara annorlunda organiserad. Min hypotetiska tolkning av tillvarons funktionssätt är chockerande optimistisk.

Teknisk utveckling som exempelvis leder till större skördar beror på att smarta människor, låt oss kalla dem genier, gör innovationer. Vi struntar i att det finns grader. Alla genier är lika mycket värda (och de övriga människorna i det här sammanhanget lika lite värda). Alla innovationer är lika mycket värda. Man kan då dra slutsatsen att världens innovationstakt bestäms av andelen genier i befolkningen.

Men geniernas bidrag till mänsklighetens förkovran bestäms inte av deras andel av befolkningen utan av deras absoluta antal. Tänk dig hur mycket nytta för mänskligheten en sådan som Fleming, han med penicillinet, och en sådan som fysikgeniet Einstein har bidragit med. Det avgörs ju inte av Alexander Flemings promilleandel av människosläktet utan av hur många individer det funnits som hans upptäckt kunnat rädda till livet. Om det fanns två miljarder människor som kunde dra nytta av hans snille så var Flemings ändamålsenlighet för människorna dubbelt så stor som om det bara funnits en miljard mänskliga individer på jorden för honom att rädda.

Av detta drar jag den för mig oväntade slutsatsen att genierna, det fåtal människor som för vetandet och kunskapen framåt, per capita åstadkommer mer nytta ju större mänskligheten är. Det skulle betyda att hoten mot mänskligheten avtar i samma mån som den blir desto mer talrik. Ju fler vi blir, desto lättare och bekvämare blir det att leva.

Kanske har jag resonerat fel någonstans. Men om vi studerar de förbättringar som människorna under åtminstone de senaste seklerna åstadkommit åt sig själva så verkar min hypotes, hur osannolik den än kan synas i ögonen på en överraskad och skeptisk läsare, stämma mycket bättre med verklighetens observerade fakta än Paul Ehrlichs av många, inte minst miljörörelsen, ständigt motbevisade men fortfarande betrodda tankekonstruktion av motsatt innebörd, nämligen att livet blir svårare när människorna blir fler.

Patrik Engellau