Förr skulle advent vara en tid av stillhet, en förberedelse inför det stora julfirandet och välkomnandet av det nya året. Det innebar inga fester före jul, man sparade sig. Så är det inte idag, idag äter vi julbord under hela december.

Jag är idag icke-troende. Men eftersom jag tidigare har varit muslim kan när julen närmar sig inte låta bli att fundera på likheter och skillnader mellan kristendom och islam, mellan svensk kultur och andra kulturer som jag känner jag till.

I islam finns det ingen jul, varken i form av en ”kristmässa” eller i form av en årstidsfest. Det sägs ofta att muslimer hyser stor vördnad för Jesus. Det är sanning med modifikation. För muslimernas Jesus, såsom han beskrivs i Koranen, är väldigt annorlunda än de kristnas Jesus. Framför allt är han en bifigur. Profeten Muhammed är oomstridd huvudperson. Allt kretsar kring Muhammed.

Många muslimer, kanske till och med en majoritet, firar profeten Muhammeds födelsedag. I flera länder är det en officiell helgdag. Folk är lediga från jobbet. Men ingenstans firar man Jesus, eller någon annan profets, födelsedag. Det säger mycket.

En stor skillnad mellan högtiderna i islam och de svenska högtiderna är att de islamiska är väldigt religiösa. Många svenska högtider har en religiös dimension, men man kan välja bort den. Tar du bort den religiösa dimensionen från de islamiska högtiderna blir det ingenting kvar. Du kan inte fira årstiden eftersom den islamiska kalendern följer månen. Ibland är det ramadan när vi svenskar firar midsommar, och ibland när vi firar jul.

Det går därför utmärkt att vara en sekulär, icke-troende svensk och ändå njuta till fullo av våra högtider och fester. Däremot blir det mycket svårt för en sekulär, icke-troende person från en muslimsk bakgrund att omfamna och fira de islamiska högtiderna. Det finns förstås massor av muslimer i världen som egentligen inte tror, utan bara spelar med. Men det är något annat än att bejaka, omfamna och känna äkta gemenskap.

De två stora islamiska högtiderna, festen som avslutar fastan i ramadan och vallfärdsfesten, firas genom att man går till moskén för att bedja och lyssna till predikningar. Och så äter man förstås. Vad äter man? Det beror på vilken kultur man kommer ifrån. Somalierna äter sin mat, irakierna sin och kurderna sin. Som svensk muslim, som konvertit, har man ingen särskild festmat. Man saknar helt tradition och får uppfinna själv.

Advent betyder ankomst. När jag var liten trodde jag, på grund av ljudlikheten med det svenska ordet, att det betydde väntan. Men det var inte helt fel, för man väntar ju på ankomsten under de fyra söndagarna i advent. Vi väntar på julen, ett ord som vissa tror är släkt med hjul, och i så fall syftar på solen, himlens hjul. Det är vid jul som vintersolståndet inträffar: solen föds på nytt och dagarna börjar bli längre igen.

På 1670-talet skrev skalden Samuel Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”. På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul”.

Ett nytt år. Årshjulet har gått ännu ett varv.

I Bibeln jämförs Jesus på flera ställen med solen. Han är världens ljus. I sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer” heter det: ”Du milde Jesu Kriste, Vår glädjesol och sköld”. Och i barnpsalmen ”I öster stiger solen opp” åkallas Jesus så här: ”Du solars sol från Betlehem”.

Så man kan säga att i advent väntar vi, vare sig vi är troende eller inte, på solens ankomst. För de kristna i både bokstavlig och bildlig mening.

I biskopen och orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list; de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!”

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Som sagt, jag är inte troende. Men även en person inte tror att Jesus är gudomlig torde medge att man omöjligt kan byta ut Muhammed mot Jesus i denna berättelse. Vare sig vi är troende eller inte förstår vi att dessa både figurer är helt olika naturer. Muhammed är huvudpersonen, ja hjälten, i den islamiska berättelsen och Jesus är huvudperson i den kristna. På samma sätt som huvudpersonen i en roman eller film har stor betydelse för hela verket, har huvudpersonen i en religion självklart stor betydelse för religionen och i förlängningen för de kulturer som dessa religioner har präglat.