Under tidiga morgontimmar kan man ibland finna tänkvärda program på radion som vid denna tid på dygnet normalt är reprisprogram. Denna trettondagsmorgon var det ett avsnitt från Filosofiska rummet med tre professorer som berättade om framtidsforskning. De hade som oftast är fallet i svenska media en bakgrund i humaniora och socialvetenskap oberoende om ämnet inte minst har en naturvetenskaplig anknytning.   

Det dilemma som programmet belyste var hur samhället tar sig an frågor som både har en global skala och en lång tidshorisont som sträcker sig över generationer medan dagens politiska system huvudsakligen är nationella och tidsmässigt begränsat till några få år. Jordens föränderliga klimat och miljö är exempel på sådana frågor som berör hela jorden och som har en närmast obegränsad tidshorisont. Även om det som händer idag med väder och klimat är oproblematiskt vill man minimera möjliga negativa konsekvenserna för barn och barnbarn i en avlägsen framtid. Detta är etisk målsättning som ingen motsätter sig. Frågan är emellertid om ambitionen är meningsfull och inte bara en allmän symbolisk markering. Är det överhuvudtaget meningsfullt att planera framtiden på tidsskalor av flera decennier?  

I det västerländska samhället och speciellt sedan upplysningstiden finns det en grundläggande syn att världssystemet är förutsägbart. Tidigare kulturer menade att framtiden låg utanför människans möjligheter och berodde på ödet eller bestämdes av gudarna.  De fantastiska naturvetenskapliga framstegen, inte minst inom astronomin där man kunde förutsäga solförmörkelser tusentals år i förväg, skapade en tilltagande uppfattning att allt i grunden var förutsägbart. Vetenskapens huvuduppgift var att finna matematiska beskrivningar av naturlagarna och sedan lösa dessa. Pierre-Simon Laplace (1749 – 1827) hade visat att framtiden kunde förutsägas med matematikens underbara hjälpmedel.  Framstegen inom naturvetenskapen stimulerade även socialvetenskapen som i stigande grad befattade sig med uppgiften att också försöka reda ut och planera människans framtid. Inte minst de totalitära idéerna under 1900-talet hade sin grogrund i tankar om ett fullständig och förutsägbart samhälle.   

Den determinism som finns i matematiken som beskriver naturlagarna indikerade dock en obegränsad förutsägbarhet (prediktabilitet) men det förutsätter en exakt kännedom av vädertillståndet initialt samt alla detaljer i enskilda väderprocesser. Detta är inte praktiskt möjligt.  Minsta fel i dessa ger upphov till ett snabbt växande fel som efter ett antal dygn gör väderprognosen oanvändbar. För det allmänna väderläget är detta begränsat till högst några månader eller på högre breddgrader till några veckor. På längre sikt påverkar kaosprocesserna också jordens klimat. 

Lokalt väder som moln och nederbörd har en ännu större begränsning i förutsägbarhet.  Detta kaotiska beteende hos naturlagarna anades redan mot slutet av 1800-talet av Henri Poincaré (1854 – 1912) men klarlades först under 1960-talet av Benoit Mandelbrot (1924 – 2010) och Edward Lorenz (1917 – 2008). Även planetsystem är oförutsägbart och på tidsskalor av miljarder år kan kaoseffekten leda till att Jorden och Venus kolliderar.  

När det gäller den biologiska eller mänskliga världen är de kaotiska processerna ännu mer uppenbara och närmast oförutsägbara på nästan alla tidsskalor. Jag brukar berätta för mina barnbarn att orsaken att de överhuvudtaget finns till berodde på att jag av en ren tillfällighet på en danskväll för så där 65 år sedan råkade träffa en flicka och där tycke uppstod med åtföljande effekter. Och så är det med det mesta som händer. Ingen, under 1950-talet, kunde förutsäga dagen internet och mobilkommunikation. Inte heller att Sovjetunionen skulle upplösas och inte heller att ett tsarliknande och hotfullt Ryssland skulle återuppstå under 2010-talet.

På det hela taget är människans och världens framtid oförutsägbar. Det som händer är att man i stället vill försöka göra framtiden förutsägbar med tvång genom att systematiskt förhindra alla möjliga ändringar som inte faller inom en bestämd ideologi eller tankesfär. De flesta kulturer som försökt detta har gjort detta genom att tvinga människors handlande i ett bestämt mönster som ursprungligen utarbetats av en liten grupp individer. Det nazistiska tusenårsriket var en sådan dröm och samma gällde för olika kommunistiska ideologier inte minst i Sovjet och Kina. Idag kan man spåra liknade tendenser i klimat och miljörörelsen.

Eftersom framtiden inte är förutsägbar vill man som i tidigare totalitärt tänkande göra den förutsägbar genom att systematiskt tvinga i människors beteende i utvalde och i förväg godkända handlingsmönster. Först då kan framtiden bli förutsägbar. För att det skall kunna genomföras krävs dock en totalitär världsregering. Inget annan kan försäkra ett hållbart förhållningssätt och således förhindra ett något varmare klimat eller en ändrad biologisk mångfald. Att göra en dynamisk värld statisk har varit en ambition hos ett flertal tidigare kulturer och har i vår tid blivit en allt starkare drivkraft. Att sådana försök misslyckats verkar inte på något sätt hindra dagens ambitiösa akademiker, som de jag lyssnade på denna trettondagsmorgon att åter göra sitt yttersta för att göra framtiden förutsägbar hur omöjligt detta än är.  

Det enda som verkligen fungerar är i stället att ständigt anpassa sig till en föränderlig värld. Det är det enda som fungerar eftersom framtiden är oförutsägbar. Dagens socialvetare och statsvetare borde istället studera Benoit Mandelbrot och Edward Lorenz och sluta upp med ett tänkande och futilt framtidsplanerande som saknar vetenskaplig grund och trovärdighet. Det är dömt att misslyckas.