För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Sedermera har jag inhämtat att växter är sunda, gröna saker som är nyttiga för jorden, människorna och alla djuren.

För åtskilliga år sedan påpekade Gösta Walin, numera tyvärr avliden tidigare professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, att när organismer erbjuds mer mat så förökar de sig. Förökningen kan ske antingen individuellt så att det blir fler individer (till exempel för att det inte dör så många människor av svält när skördarna blir större) eller också genom att ekarna får tjockare årsringar eller att tomaterna blir tyngre.

Är du säker på det där? frågade jag misstänksamt eftersom jag anade en baktanke med resonemanget även om det stämde precis vad jag fått lära mig om fotosyntesen. Också logiken verkade riktig. Gösta sa att det fanns vetenskapliga bevis baserade på experiment genomförda av amerikanska professorer som visade att det växte mer om koldioxid tillfördes växterna under tillväxtprocessen.

Så du menar att det där som jag fick lära mig i skolan om fotosyntesen faktiskt är sant? sa jag. Gösta sa inget men såg ut som om han ville fråga mig om jag även betvivlade gravitationens existens. Förresten, sa han milt som för att jag inte skulle känna mig som en idiot, så finns en hel internationell, fungerande och lönsam industri baserad på idén att trycka in extra koldioxid i växthus så att det ska växa bättre.

Holland, va? sa jag. Gösta nickade. Jag tänkte på de holländska endiverna och tulpanerna i min ICA-butik. Men det är så mycket man inte förstår. Förklaringen var kanske inte koldioxiden utan den nederländska nederbörden och jordmånen.

Sedan gick det några år. Världen trummade ut budskapet att vi måste stoppa utsläppen av koldioxid för att jorden skulle bli grönare, det vill säga få mer växtlighet per kvadratmeter. Någon gång undrade jag om fotosyntesen hade blivit upphävd och koldioxid slutat vara mat för växter. Växterna hade kanske av omtanke om jordens framtid blivit veganer, det vill säga övergått till att enbart äta sin egen biomassa. Jag såg i andanom krigsrubriker om att klimatforskarna nu upptäckt att koldioxidutsläppen förvandlat växterna till vansinniga kannibaler.

Men vad begär du? Jag är ingen biolog. Jag har annat att tänka på. Det finns säkert skäl att fotosyntesen gått i baklås. Visst, den globala uppvärmningen! När det blir varmare orkar väl inte ens växterna äta. Det vet man väl själv hur dåsig man blir när kvicksilvret stiger. Törstig kanske, men inte hungrig. Jag hoppar ofta över lunchen varma sommardagar. Inte underligt om naturen gör likadant.

Fastän jag inte har några ambitioner att begripa allt naturvetenskapligt fick jag själsoro av vad som framstod som en uppenbar självmotsägelse i samhällets inställning till koldioxiden. Å ena sidan fanns fotosynteshypotesen som jag aldrig hört någon på allvar ifrågasätta. Enligt den skulle tomaterna bli större och jorden grönare om atmosfärens halt av koldioxid ökade. Jag uppfattade detta med att jorden blev grönare som något önskvärt, kanske även att grönsakerna växte frodigare. Å den andra sidan fanns Parisavtalet och den samlade internationella klimatpolitiken som förkunnade att a) en grönare jord visserligen var målet för vår strävan men b) att tilltagande grönska inte fick åstadkommas med fotosyntesens naturmetod som åtminstone i detta sammanhang var skadlig eftersom den hotar jordens överlevnad på något sätt som många människor är övertygade om att de begriper.

Frågan kändes för tung för mig. Jag bestämde mig för att placera den i hjärnans mellantidsförvar tillsammans med en del andra mysterier, till exempel huruvida Gud existerar, som jag bestämt att lösa bara jag fick tid. Men då sa Gösta, det här var för några år sedan, att vetenskapen just kommit på något sensationellt, nämligen att fotosynteshypotesen, som man sedan länge vetat vara till den grad korrekt och ofarlig att man kunde konfrontera oskyldiga skolbarn med den, faktiskt också klarat en ny tids hårdare vetenskapliga krav.

Det kan vara rysk fejk news, sa jag till Gösta. Googla, svarade han. Jag sökte på ”Is the world getting greener?” och fick strax över åttio miljoner träffar som allihop verkade besvara frågan jakande. Rejält mycket grönare höll det på att bli, kanske plus trettio procent på några årtionden. Jordens gröna skydd, påstods det vidare av sådana som NASA, har en viss avsvalkande effekt.

Frågan har sedermera för mig kokats ned till vilken teori som är mest övertygande, den om fotosyntesen eller den som omfattas av miljöpartiets och dess stödpartiers klimatalarmism.

Ge mig upplysning och själsfrid.