Varför läsa historiska romaner? En anledning kan vara att de blandar fakta och fiktion, vilket kan göra dig nyfiken på att ta reda på hur det i själva verket var. Man sporras till att läsa historia. Det kan vara på Google eller på biblioteket eller både och. En roman kan levandegöra historien på ett sätt som faktaböcker inte kan.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets förste ordförande, K. G. Ossiannilsson (1875-1970), skrev historiska romaner. Jag har läst hans Gustavus Adolphus Magnus från 1916 om hur Sverige blir en stormakt och om trettioåriga kriget. En av huvudpersonerna heter Erik Brahe och påstås vara son till den Erik Brahe som dog 1614 i Danzig. En av de så kallade ”polersvenskarna”. Sonen Erik är inte nämnd på Wikipedia, så förmodligen är det något Ossiannilsson hittat på.

Man lär sig också nya ord när man läser historiska romaner, särskilt om romanen inte bara utspelar sig i det förflutna, utan också skrevs för länge sedan. Jag lärde mig flera ord av att läsa Gustavus Adolphus Magnus. Till exempel ”lurant” som betyder spion/kunskapare. Erik Brahe, den yngre alltså som inte verkar ha existerat, blir, när han kommer till Stockholm 1611 misstänkt för att vara ”lurant” åt Sigismund. Ordet hör ihop med lura, lura på, lurpassa och så vidare. Jag fick lära mig att ordet ”armada” inte bara betyder flotta, som ”den spanska armadan” av år 1588, utan även armé. I alla fall i den här boken.

Det visar sig att den unge greven Erik Brahe har en halvbror vid namn Pär Trång. Pär har studerat i Uppsala där han tog sig namnet Petrus Angustus. Men hans riktiga namn är alltså Pär Brahe. Pär konverterar till katolicismen och går i kejsarens tjänst. Han blir den förste knekten i Wallensteins nya armada (landarmadan). Han avancerar så småningom till överste. Så här beskrivs han:

”Han var alltjämt fattigstudenten från Uppsala – lika lång och gänglig, lika knipslug – men hans dräkt och åthävor antydde förmögenhet och självförtroende.”

Och så här gick det till när han blev värvad. Året är 1625 och Wallenstein har precis kommit från en audiens hos kejsar Ferdinand där han fått tillstånd att upprätta en armé och ta sig an Habsburgs fiender. Han får syn på en lång man i slagsmål med tre knektar. Han befaller dem att sluta, vänder sig till den långe och säger att denne visserligen är en brottsling, men att han har kyrkans absolution om han låter värva sig för Wallensteins nya armada.

”Jag är på väg till Sverige”, säger Pär.
”Är du svensk?” frågar Wallenstein.
”Ja, Ers Höghet.”
”Välj galgen eller äran!”
”Välan, jag väljer äran under fursten av Friedland.”

Den förste soldaten i Wallensteins armé är alltså en svensk uppsalastudent, oäkta son till polersvensken Erik Brahe och konvertit till katolicismen!

Albrecht von Wallenstein föddes som protestant, men gick över till katolicismen sedan han räddats från döden av den heliga jungfrun. Men hans tro är ganska ljum. Till en jesuit säger han: ”Jag är soldat. Jag struntar i ert prästgräl.”

Hans tro på stjärnorna är dock djup och allvarlig. Han är övertygad om att stjärnorna utkorat honom till något stort. Han drömmer om att med hjälp av en spansk flotta erövra Sverige och återinsätta Sigismund på tronen: ”Hela kristenheten skall eggas till korståg för att återta den förlorade kyrkoprovinsen Sverige”.

Wallenstein lyssnar till astrologerna, liksom kejsaren lyssnar till jesuiterna. Ja, kejsaren är en riktig fanatiker. Så här beskrivs han när han möter greve Wallenstein strax efter fönsterutkastningen i Prag 1618. Då var han ännu ärkehertig Ferdinand och hans kusin Mattias satt på tronen:

”Ferdinand stod i hårskjorta med rep om livet, som en botgörare. I handen höll han ett krucifix, besatt med ädelstenar – varje blodsdroppe var en rubin. Men den höge botgörarens blick lyste starkare än alla ädelstenar. De svarta irisarna brunno nästan röda, de syntes fyllda av en rent lekamlig eld. De par fingrar han räckte greven, kändes kalla som på ett lik. Och den uppstrukna locken över mitten syntes stå på ända.”

Och så här säger Ferdinand till Erik Brahe:

”Kätteriet är roten till allt. Det är dessa Lucifers söner, Luther, Calvin och Zwingli, som gjort folken upproriska. Så i Böhmen, där den gamla husitiska heresien fått ny näring och nytt namn. Så i edert hemland Sverige, där själva kungahuset söndrat sig inom sig självt.”

Med söndringen inom Sveriges kungahus syftar Ferdinand på striden mellan Vasarna där Sigismund stod på den katolska sidan och hertig Karl, Gustav Adolfs far, på den protestantiska. Vårt sista inbördeskrig, som slutade med slaget vid Stångebro 1598, avgjorde religionsfrågan.

K. G. Ossiannilsson som skrev romanen lämnade socialdemokratin och rörde sig i stället åt höger. Han var en glödande fosterlandsvän och skrev texten till sången ”Sveriges flagga”.