Den litterärt och socialt överbegåvade Oscar Wilde gjorde skandal i det viktorianska England genom att inte smyga och skämmas för sina homofila böjelser utan tvärtom stoltsera med dem. Han dömdes till straffarbete och dog så småningom utfattig i ett trist hotellrum i Paris. Men dessförinnan skrev han bland annat romanen Dorian Grays porträtt.

Dorian Gray var en underskön ung man som fick ett osedvanligt naturtroget porträtt målat. Gray var så förhäxad av sin egen skönhet att han på något vis som jag glömt lyckades ingå en pakt med ett övernaturligt väsen som garanterade att Grays normala åldrande inte skulle synas på honom själv utan bara på tavlan. Han ställde tavlan på vinden.

Med jämna mellanrum besökte Gray vindskontoret med tavlan och blev med tiden så chockerad över sitt tilltagande och vämjeliga förfall att han skar sönder tavlan med en stor kniv varefter hans egen blodiga, knivskurna, döda kropp så småningom upphittades bredvid konstverket som återfått sin ursprungliga älsklighet.

Dorian Gray var helt enkelt patologiskt fåfäng. För att slippa se sitt fortlöpande sönderfall gömde han beviset på dekadensen där han hoppades att andra inte skulle se det. Så länge det var praktiskt möjligt, det vill säga så länge hans samtid valde att inte ana ugglor i mossen inför en individ som aldrig visade normala tecken på åldrande, föredrog han att leva i förljugenhet.

Ungefär så tycker jag det är med Sverige. Vi påminner om Dorian Gray i bemärkelsen att vi förnekar och vänder bort blicken från vårt alltmer flagranta förfall. Just nu är jag mest upprörd över tillståndet i elsektorn, en del av samhället som vanliga människor som jag aldrig behövt bekymra sig om eftersom det bara handlade om två hål i väggen. Vi gjorde rätt i att inte tynga våra begränsade mentala resurser med bekymmer om elen eftersom Sverige fram till tiden för millenieskiftet hade världens bästa – jo, experterna försäkrar att det faktiskt låg till så! – elsystem.

Om vi därifrån snabbspolar tjugo plus år fram till dagens situation upptäcker vi kanske att det hänt något illavarslande. De som nöjer sig med att betrakta Dorian Gray upptäcker det nog inte ty det syns inte på ytan. Men de som orkar sig upp på vinden och tittar på den undangömda verkligheten blir oroad. För ett år sedan fanns ett större elavbrott inte på den mentala kartan men nu är en sådan olycka en verklig möjlighet som vi måste förbereda oss för. (I Kalifornien, där folk är kanske ännu mer politiskt korrekta och hysteriskt klimatalarmistiska än vi, finns redan system för programmerade nedstängningar av elen.)

Det berättas i elkomplexets korridorer att det saknas pengar till den planerade utbyggnaden av vindenergin till havs (vilket kan vara en bra grej enligt andra än klimatalarmisterna) eftersom den nya regeringen bestämt att vindkraften ska bära alla sina kostnader vilket kommer som en kalldusch för investerare som räknat med fortsatt generösa subventioner. Andra säger, fast bara i trängre kretsar av likasinnade, att enda lösningen för Sverige är att utlysa ett kanske femårigt klimatpolitiskt moratorium när vi eldar på med fossiler för att få andrum att formulera en genomtänkt energipolitik. Det finns nämligen ingen samsyn om rätt kurs inom elkomplexet. Det finns inga ledande figurer som har kunskap, erfarenhet och samtidigt åtnjuter respekt.

Detta är något nytt i Sverige. Av tradition har det svenska elsystemet drivits av skickliga och ansvarskännande ingenjörer. (Möjlig partiskhet från min sida erkännes: min morfar byggde vattenkraftverk, bland annat Älvkarleby, och var en elektropamp med åtskilliga svenska och utländska ordnar. Han lärde mig att konstruera elmotorer. Han syns till höger på bilden.)

Vändningen inom elektrokomplexet kom ungefär när miljöpartiet år 2014 kom in i regeringen och fick fria tyglar av socialdemokraterna att styra miljö- och energipolitiken. Miljöpartisterna hade ingen aktning och tilltro till vetenskapen och den ingenjörstekniska erfarenheten eftersom de så länge bekämpats av sådana krafter. (Detta var innan det politiskt korrekta tänkandet invaderat det vetenskapliga institutionerna och Greta Thunberg börjat ryta åt världens härskare att ”lyssna på vetenskapen”.) Miljöpartisterna följde hellre svärmiska principer som ”politik är att vilja”. Elektrokomplexets en gång så raka ryggrad av kunniga ingenjörer stukades och lärde sig att uthärda amatörmässighet utan starka protester.

Hur man skulle kunna återupprätta den en gång så självsäkra kår av kompetenta ingenjörer som en gång gjorde Sverige till världens bästa elnation vet jag inte. Jag vet bara att elektrokomplexet inte är den enda avdelning av Sverige där klåfingriga politiker med dumma och orealistiska mål lyckats förstöra en välfungerande professionell yrkeskår vilket lett till sönderfall. Skolans och lärarkårens öde är ett annat exempel.