Det är mycket jag aldrig slutar förundra mig över men när det gäller skolan, i varje fall den svenska, finns det ett missförhållande som jag alldeles särskilt aldrig slutar förundra mig över – framför allt som jag (och andra, det ska erkännas) under en tredjedels sekel oavbrutet utpekat felet för ansvariga skolpolitiker och tjänstemän – nämligen att skolor och högre lärosäten sätter sina egna betyg. Sådant leder nästan oundvikligen till betygsinflation, ett akut svenskt problem som våra härskare årtionde efter årtionde underlåter att lösa.

En bra lösning kan vara att låta någon oberoende göra bedömningen. Så går det till på det svenska högskoleprovet men av någon anledning anses det inte räcka med detta prov för att rangordna eleverna vid intagningen till olika skolor. Men anta att denna meritokratiska och i många länder genomförda princip – att betygen sattes av någon annan än till exempel elevens lärare eller elevens skola (som ju kan ha ett egenintresse av att överdriva elevens kompetens) – också introducerades i Sverige. Skulle då grunden vara lagd för ett helt meritokratiskt skolsystem med perfekt segregation efter elevernas duglighet, alltså efter samma värderingsprincip som mänskligheten i alla tider använt sig av för att sortera människor efter kompetens (studera exempelvis idrottens och musikens världar)?

Nej, jobbet vore bara till hälften gjort ty det är inte bara skolor som bör få instrument att bedöma elever. Motsatsen bör också gälla, nämligen att elever får verktyg att bedöma skolor. Hur ska de annars kunna veta till vilka skolor de ska söka? (Hur väljer eleverna exempelvis gymnasium idag? Troligen på rätt lösa grunder såsom skolornas rykten och allmänna status snarare än dokumenterad pedagogisk skicklighet.)

Det vore, om vi tänker oss att myndigheterna hade installerat ett bra betygssystem enligt ovan, rätt lätt att få till stånd denna felande länk. Tänk hur det skulle bli med ett betygssystem som varken kommunala eller fristående skolor kunde fuska med. En gång om året gör alla elever ett prov, genomsnittsbetyget per skola räknas ut och resultatet publiceras på internet. Så kan eleverna rangordna sig för skolornas val och skolorna rangordna sig för elevernas.

På så vis hade Sverige kunnat arrangera ett tillförlitligt och välfungerande skolsystem, men på kända grunder är detta politiskt omöjligt. I svensk skolpolitik eftersträvas inte i första hand att rätt person hamnar på rätt plats, det vill säga en regelrätt meritokrati. I stället, eller i varje fall lika mycket, styr principen om allas lika värde vilket betyder att alla duger till allt och att de personliga meriterna ska anses vara mer eller mindre irrelevanta.

Mot den bakgrunden har jag med viss beundran betraktat det avancerade system för rangordning av universitet som för studenternas skull drivs av den amerikanska tidskriften U. S. News & World Report. Varför tidskriften tagit på sig denna allmännyttiga uppgift vet jag inte men det görs uppenbarligen ett gediget arbete där lärosätena bedöms i femton olika dimensioner, till exempel vad potentiella arbetsgivare anser om skolan, hur lärarkåren bedöms av professorer på andra universitet, hur stor del av eleverna som får jobb inom viss tid efter examen och hur stora studieskulder de bär med sig ut i affärslivet.

Man hade kunnat tro att amerikanerna därmed hade åstadkommit ett idealiskt system i bemärkelsen att möjligheterna att etablera en fungerande meritokrati hade maximerats. Men ormen i det svenska paradiset finns även i det amerikanska. Ormen är den politiskt korrekta uppfattningen att skolsystemets uppgift inte är att vaska fram och förädla de främsta begåvningarna utan i stället att skapa rättvisa och jämlikhet. I dagarna har några av de juridiska fakulteter som legat i topp i U. S. News & World Reports rangordning – till exempel Harvard Law School och Yale Law School (se bilden) – hoppat av. De vägrar att lämna ut den information tidskriften behövt för att göra sin rangordningslista. Om tidskriften kommer att sticka svansen mellan benen, känna sig kränkt och lägga ned projektet eller om den kommer att försöka slå tillbaka mot de otacksamma skolorna vet jag inte.

Skolorna har uppenbarligen samordnat sin politik och med några dagars mellanrum deklarerat sin nya inställning till den kanske mest amerikanska av alla amerikanska attityder, nämligen tävling, mätning och rangordning (här och här). Numera ska det handla lika mycket om rättvisa och jämlikhet för minoriteter och därför måste skolorna bedömas efter nya kriterier. ”Eftersom vita och asiatiska studenter sedan länge fått högre poäng på de juridiska antagningstesterna än representanter för andra raser är det angeläget att välja ett system som främjar en bredare mångfald”, säger en representant för en relativt nystartad NGO som vill ersätta tidskriftens urvalsinstrument med ett egenutvecklat, mer inkluderande, test.  

En stor skillnad mellan USA och Sverige, tror jag, är att betydelsefulla samhällsförändringar som denna där uppfattas som så viktiga att de fina skolorna mycket seriöst informerar allmänheten och saken hamnar på förstasidan av The Wall Street Journal medan förändringarna här för det mesta hanteras exempelvis som ett internärende hos Skolverket eftersom de knappt ens anses beröra vanliga människor.