När jag för ett tjugutal år sedan flyttade till Gärdet började jag gå på Friskis & Svettis. Nästan omedelbart blev jag bekant med Sidney Onayemi. Det var svårt att inte bli det. Han var gladlynt, nyfiken och rolig. Han kunde stå på Ettan, bussen, och – utan någon anledning – glatt och högljutt förkunna: ”Skyll inte på mig! Jag röstade på SD”. Alla skrattade – också den majoritet som inte röstade på SD.

Han var och skulle fortfarande vara ett unikum. (Han avled 2016). De flesta män vågar inte tala om att de röstar på SD, skrev Ivar Arpi på SVD i onsdags. Han skrev bland annat:

”Män och kvinnor glider ifrån varandra alltmer i sina politiska sympatier. Medan SD är största parti bland män, samlar det gamla rödgröna blocket – S, V och MP – egen majoritet bland kvinnorna…

I dag dominerar unga kvinnor både ungdomspolitiken, universitetsutbildningar och kulturliv. Deras politiska preferenser överensstämmer i större utsträckning med etablissemangets, med makten. Och det finns ingen grupp som är mer omhuldad, älskad och upplyft än unga kvinnor”.

Jag har tidigare här på DGS skrivit om hur samhället alltmer domineras av kvinnor. Det har långtgående, nedbrytande följder. Den offentliga sektorn, alltmer styrd av kvinnor, fungerar allt sämre. Ingen med offentlig makt har velat undersöka saken, men på Sifo gjorde vi det för flera tiotal år sedan.

Kvinnornas röstande och deras värderingar förklarar också vänsterns förkärlek att använda mjuk makt, det vill säga försöka prata bort alla problem – kriminalitet och annat, till exempel maktöverföringen till eleverna i skolan, med åtföljande ordningsproblem. Också den destruktiva invandringspolitiken är ett resultat av den makt som kvinnorna givit vänsterblocket i svensk politik.

Till detta kommer att deras dominans i den offentliga debatten – på kultur- men också på ledarsidor och annorstädes – har fått männen att tystna, att tiga om sina politiska ställningstaganden.

Det är ett mycket stort svek – av männen. Är man så räddhågad att man inte ens i den egna familjen vågar avslöja att man röstar på SD – då har man inte gjort sig förtjänt av rösträtt.

Den svenska samhällsdebatten har länge varit förljugen just därför att kvinnliga värderingar oemotsagda fått breda ut sig. Det moras som invandringspolitiken störtat samhället i är en följd av detta tigande. Den som inte vågar tala om sina politiska ställningstaganden, och därvid inte heller törs tala om de problem som lett till dessa, han är medskyldig.

Det kan kosta en del, men det får man ta.

Kvinnorna har inte det problemet. De vet att de kan yttra sig mot en bred fond av instämmanden. Ändå kan de inte avhålla sig från att tala om det förtryck som de anser sig vara utsatta för. De sitter i dubbel guldsits. Och de slår sig för bröstet i ljuv belåtenhet över sin dristighet, gång på gång i olika fora. (Fast inte kan de väl slå sig för bröstet? De klappar sig väl på axeln, kanske).

(Och varför är jag så sträng mot männen? Sydney fick mig att bli intresserad av SD. Jag började snabbt rösta på dem – och talade om det för min omgivning. Det kostade på, särskilt i början).