PATRIK ENGELLAU: Putinpriser eller vadå?

Jag tycker inte om att inte förstå saker vilket, som du förstår, är ett slags självplågeri eftersom a) det knappt är något som man faktiskt förstår och b) det är jobbigt att skaffa sig den kunskap man tycker sig behöva.

Just idag har jag pratat med en vän om begreppet Putinpriser som ledande svenska politiker använder för att lägga skulden för stigande svenska energipriser på den ryske diktatorn. Tanken är inte så farligt långsökt. Som en del av sina krigsansträngningar har Putin skurit ned leveranserna av gas och olja till Europa. Och, simsalabim, när de levererade volymerna minskar så stiger priset och plötsligt kostar bensinen över tjugo kronor litern och en kilowattimme fem kronor. Så, ja, Putin är misstänkt. Även om kilowattimmen aldrig kommit i kontakt med ryska fossiler eftersom den troligen gjorts av vattenkraft eller kärnkraft så kan den ryska smittan ha smugit sig in via exportkablarna till Tyskland där energipriset påverkats av att Putin slutat leverera fossiler.

Men det känns inte rätt i alla fall eftersom det finns en världsmarknad för olja och gas och om Putin vägrar sälja finns trots allt andra som borde vilja handla. Hur ska man då försöka förstå våra höga energipriser?

Kurvan (se bilden ovan) visar priset i dollar per fat Brentolja (en standardsort). När coronat härjade som värst våren 2020 tänkte folk inte så mycket på bensin och priset sjönk till tjugo dollar per fat. Sedan dess har priskurvan varit stadigt stigande till dagens hundra dollar fatet utan några överraskningar utom ett antal nervösa men övergående darrningar i samband med Putins anfall på Ukraina. Man kan våga sig på slutsatsen att Putin är oskyldig till de svenska energiprisproblemen.

Men vad är det då som styr de besvärande händelserna? Jag tror att det hänger ihop med petroleummarknadernas speciella karaktär. Vi står här inte inför någon normal marknad med ett stort antal konkurrerande producenter utan ansikte mot ansikte med ett oligopol som heter Opec+. Opec (som är de oranschfärjade länderna på kartan) är tretton i huvudsak arabiska länder. Plusset är de gula länderna med Ryssland som den främsta företrädaren.

Ett oligopol är en i de flesta länder olaglig samverkan mellan producenter som insett att de tillsammans kan kontrollera marknaden om de samarbetar i stället för att konkurrera. Samtidigt är oligopol instabila inrättningar eftersom det ofta händer att disciplinen slappnar och någon eller några producenter till de andras förtrytelse börjar utnyttja en fördel till egen vinning. Under pandeminedgången 2020 inträffade den oplanerade malören att Ryssland började konkurrera med Saudiarabien vilket väckte missnöje inom gruppen.

Opec+ står för mer än hälften av världens petroleumproduktion vilket gör att de styr priserna om de sköter sig och inte börjar bråka inbördes. De vill ha lugn och stabilitet. (Jag kommer att tänka på Gudfadernfilmernas skildringar av maffiorna i Chicago.) Liksom Guldlock i sagan om de tre björnarna vill de inte ha gröten för varm eller för kall utan lagom, vilket betyder att de inte vill ha oljepriserna för höga eller för låga utan lagom eftersom det gynnar oligopolisterna på sikt. Oligopolet påverkar priserna genom att ställa in kranarna så att de flödar precis så mycket att producenterna tillsammans tjänar så mycket som möjligt.

Förra året gick affärerna lysande. Jämfört med föregående år ökade vinsterna för Opec+ med 320 miljarder dollar vilket är nästan ett svenskt BNP. Opec+ är ett arrangemang vars syfte är att flytta maximalt med pengar från länder som behöver olja till länder som har olja. Den enskilde svenske medborgaren i elområde fyra upplever detta när han får betala fem kronor per kilowattimme även om det är svårt att exakt redovisa hur pengarna flödar.

Under sommaren reste president Biden till Saudiarabien – jag höll på att skriva under sommaren gjorde president Biden sig löjlig genom att resa till Saudiarabien – för att förmå Opec+ att öppna kranarna så att oljepriset i världen skulle gå ned och Bidens egna väljare bli nöjda. Om jag fattat rätt var detta skrattretande naivt av presidenten. Om han hade velat öka oljeproduktionen hade han kunnat göra det med amerikansk olja men det vågade han inte av rädsla för miljöaktivister. Dessutom visste han att saudiaraberna var arga på USA för att USA kritiserat Saudiarabien för mordet på Jamal Khashoggi. Ändå var Biden blåögd nog att tro att Opec+ skulle hjälpa honom ur hans knipa.

Det gjorde inte Opec+. I stället har organisationen nu, några veckor efter det misslyckade statsbesöket, deklarerat att den kommer att skruva ned flödet för att hålla priserna uppe under den recession som förväntas.

Man borde därför säga Opec+priser snarare än Putinpriser. Eller också kunde man säga Magdalena Andersson-priser eftersom nästan halva bensinpriset är skatt och vår politiska överhet hade kunnat sänka skatterna för att kompensera svenska bilägare för rofferiet från Opec+.

Patrik Engellau