Bara för att det karolinska enväldet hade två homonyma kungar, den första med ordningsnumret XI och den andra numrerad XII, kan man inte dra slutsatsen att epoken uppvisade samma karaktärsdrag tvärs igenom historien. Tvärtom drev Elvan och Tolvan helt olika politiska projekt även om båda var diktatorer (om än tämligen civiliserade). Elvans livsprojekt var att få ordning på landets finanser och bygga en formidabel krigsmakt. Tolvans stora, självpåtagna uppgift var att så fort som möjligt – det tog arton år – föröda allt som pappan byggt upp och lämna Sverige i större elände än på länge. Hela processen från den lovande uppgången till det platta fallet tog bara fyrtio år (vilket antyder att historien tvärt emot vad många hävdar inte gick så mycket långsammare förut).

Den historiska epok och det statsskick där vi nu lever brukar kallas något med ”demokrati” och har ungefär hundra år på nacken. Jag vill påstå att detta tidevarv precis som det karolinska enväldet består av två väsensskilda perioder som påminner om den karolinska tiden däri att den första halvan på det hela taget gjorde bra saker medan den andra, till gagnet om än inte till avsikten, ägnat sig åt att undergräva och till och med skövla det nationella arvet.

När demokratin infördes i Sverige visste man inte hur systemet skulle gestalta sig. Statsskicket var nytt om man bortser från USA:s vid det laget hundrafemtioåriga erfarenheter. Det enda man visste om demokratin var att landets styresmän inte längre var uppdragstagare åt kungen eller åt de dominerande klasserna, det vill säga företagarna och de stora jordägarna. I stället skulle landets ledning utses och styras av folkets massor.

Denna nya ordning kunde lätt ha urartat till socialism och många oroade sig för det, men inget oävet inträffade ty de valda ombuden lyckades leda Sverige genom konflikterna, satt så småningom allt säkrare i sadeln och vann med tiden den legitimitet som makthavare behöver för att kunna regera någorlunda lugnt. Efter femton års träning på taburetterna började politikerna sedan iscensätta ett projekt som höll på till 1970-talet om som hade till syfte att förverkliga politikernas drömmar vilka till slut visade sig vara att minimera medborgarnas inflytande och själva skaffa sig snart sagt oinskränkt makt.

Låt mig räkna upp några formativa händelser under denna resa. Den första inträffade år 1936 när Keynes presenterade sin Allmänna Teori om hur politikerna – och bara politikerna eftersom de hade kontroll över sedelpressarna – hade den magiska förmågan att avhjälpa marknadsekonomins huvudsakliga gissel, det vill säga arbetslösheten. Alla trovärdiga och legitima makthavare måste anses ha någon sorts gudaliknande, övernaturliga förmågor. Keynes formulerade de grundläggande dogmerna.

År 1947 införde Sverige som första land i världen två nyheter utan vilka det projekt som gradvis kom att bli politikernas bärande affärsidé, nämligen välfärdsstaten, aldrig hade kunnat förverkligas. Den första nyheten var källskatten, alltså att staten hämtade sina intäkter direkt hos arbetsgivaren så att pengarna aldrig passerade den skattskyldige i form av lön. Om lönen väl hade hamnat i löntagarens plånbok så hade det varit omöjligt för staten att inrätta mer än symboliska inkomstskatter. Den andra nyheten var personnumret utan vilket inget storskaligt politiskt drivet kontrollsystem eller välfärdsprojekt kunnat fullbordas.

Själva inspirationen till det politikerstyrda välfärdssystemet kom ett år senare i form av FN:s Allmänna Deklaration där välfärdsstatens idé – att människor i hela världen har ekonomiska rättigheter att genom välfärdsstaternas försorg bli försörjda av andra människor – för första gången lanserades.

Härmed var manegen krattad. Keynes visade att politiker kunde göra mirakel, källskatten och personnumret gav politikerna grundläggande verktyg och FN-deklarationen belyste hur politikerna skulle tänka för att förverkliga ett slags övergripande vilja av närmast religiösa proportioner.

Fortfarande vid sjuttiotalets början fortlevde den demokratiska föreställningen att valda politiker var vanliga människor snarare än en avskild samhällsklass. I sina memoarer skriver Olle Wästberg att han själv som folkpartistisk ungdomsförbundare oanmäld kunde gå in i Palmes tjänsterum i kanslihuset:

Alla medborgare gick fritt i riksdagshuset. ”Riksdagen höll öppet och det gick bra för medborgare att komma in och spontant träffa folkvalda. Det är omöjligt idag. På den tiden hade heller inte några politiker livvakter.”

Men snart uppstod en klyfta mellan de förmenta uppdragsgivarna, alltså medborgarna, och de förmenta uppdragstagarna, politikerna. Principalerna och agenterna bytte plats. Politikerna blev huvudmän och medborgarna deras underlydande. (Processen anses ibland lyda under Oligarkins järnlag som du kan läsa om här).

Demokratin hade därmed förvandlats till ett politikervälde. Denna metamorfos måste regleras och lagfästas vilket skedde år 1974 genom antagandet av en ny regeringsform som kodifierar det nya statsskickets anda (samtidigt som man fortsätter att kalla sig demokrati precis som det karolinska enväldets andra fas, som i grunden skiljde sig från den första fasen, fortsatt kallades det karolinska enväldet). Antagandet av 1974 års regeringsform var politikerväldets kröningsfest, det högtidliga och inför allt folket uppenbarade och stadfästa maktskiftet.

Förändringen i maktförhållandena mellan medborgarna och politikerna framgår också tydligt av att ett omfattande statligt partistöd infördes på 1970-talet. När politikerna väl gjort staten till sitt verktyg var det naturligt att de tvångsvis med hjälp av Skatteverket hämtade de pengar de behöver hos medborgarna för att på så vis slippa det betungande och lite förnedrande arbetet med att skaffa sig medlemmar och driva in medlemsavgifter.