PATRIK ENGELLAU: Det bästa system vi har

OPINION Lite mer än en minut in i den här videon ställer intervjuaren följande snärjande fråga till Leif Östling: ”Tror du på demokratin i grunden?”. Det är ungefär som om en oppositionell höjdare på femtonhundratalet lite misstänksamt hade tillfrågats om han trodde på Gud. Östling försäkrar att han tror på Gud: ”Ja, absolut! Det är det bästa system vi har… Men det måste utvecklas över tiden. De som sitter i det här systemet får inte gå emot tiden.”

Jag högaktar Leif Östling men i frågan om demokratins absoluta överlägsenhet skulle jag inta en något mindre from och trosviss – och förhoppningsvis mer lättbegriplig – attityd. I det engelska underhuset sa Winston Churchill år 1947 att ”demokratin är det sämsta styrelseskicket undantaget alla de andra” (vilket han nog inte hade hittat på själv).

Jag tror att vi har anledning att ta lärdom av Churchills luttrade inställning. Demokratins storhet är inte självklar. Allt blir inte nödvändigtvis bra bara för att det anställs allmänna val lite då och då. Demokratin har en inbyggd tendens att degenerera som vi borde vara mer vaksamma på än vi är, i varje fall i Sverige.

Vid tillkomsten brukar demokratiska organisationer vara medlemsstyrda. Så var det med socialdemokratin från början och så var det med de övriga partierna och med folkrörelserna, till exempel nykterhetsrörelsen och ABF. (Om du vill förstå mer exakt vad jag menar så kan du jämföra med andra organisationer som låtsas vara folkliga men inte har ett demokratiskt ben i kroppen såsom Postkodstiftelsen med tillhörande lotteri.)

Dessa till en början demokratiska organisationer är emellertid ständigt utsatta för rötangrepp som är oundvikliga om medlemmarna inte är nästan sjukligt observanta på alla smygande förfallstendenser, nämligen att organisationens funktionärer tar över kontrollen från medlemmarna.

Denna i de demokratiska organisationerna inneboende tendens till urartning uppmärksammades för första gången, vad jag vet, av den tyske sociologen Robert Michels. Han kallade denna tendens för Oligarkins järnlag – oligarki betyder fåtalsvälde vilket är något helt annat än demokrati – vilket kan verka övermaga när man betänker att han skapade tesen om en ödesbundet verkande sociologisk grundlag på basis av observationer av ett enda fall, nämligen det tyska socialdemokratiska partiet. Men med tiden har jag blivit alltmer benägen att tro att vi här står inför ett samhälleligt basfaktum.

Det tyska socialdemokratiska partiets professionella, avlönade funktionärer hade alltså, enligt Michels, redan 1911 då Michels bok publicerades – partiet hade bildats 1875 – puttat undan medlemsförsamlingarna från de beslutande positionerna. Boken heter Om partiväsendets sociologi i den moderna demokratin – undersökningar om de oligarkiska tendenserna i grupplivet (des Gruppenlebens).

Men även om Michels var först med att iaktta och beskriva ett faktiskt inträffat fall av denna sjuka i en demokratisk organisation var han långt ifrån den förste som förstod att faran fanns. Den som studerar de överläggningar och resonemang som USAs founding fathers ägnade sig åt medan de förberedde världens första demokratiska grundlag upptäcker att knappt något var viktigare för dem än att institutionerna konstruerades så att den valda överheten inte skulle lyckas ta makten från folket. Grundlagsfäderna förstod att oligarkins järnlag representerade ett i demokratin alltid överhängande hot även om de såklart inte använde uttrycket.

Därför tycker jag att vi ska vara mindre devota när det gäller demokratins förträfflighet. Ja, den är troligen bättre än andra tänkbara statsskick, men vi ska inte inbilla oss att den inte behöver hållas i schack av ett uppmärksamt folk. Personligen menar jag att våra dagars svenska politikervälde – som på det hela taget har kapat kontakterna med det civila samhället – är just ett uttryck för oligarkins järnlag.

En del tycker att jag är överdrivet polemisk när jag tjatar om att Sverige utvecklats till ett slags av politikerna styrt envälde. Men hallå, det jag vittnar om är precis samma oro som eftertänksamma människor upplevt i flera hundra år. Är det inte bara politikerväldets knähundar som inte ser detta uppenbara?

Patrik Engellau