Gästskribent RUTGER ENGELLAU: Landet som inte längre har en utrymningsplan i farstun

OPINION När jag var liten på 60-talet så fanns en utrymningsplan i farstun i alla flerfamiljshus. I alla fall i Stockholm. Skylten innehöll information i händelse av krig och behov av utrymning av befolkningen. Bakom den fysiska skylten fanns en statlig planering inför en möjlig olycklig utveckling. En planering som utgick från det sunda synsättet att man måste planera för sämsta möjliga framtid och gör man inte det kan det gå riktigt illa.

Det var ett Sverige som då hade nästan världens starkaste flygvapen för att kunna möta ett möjligt krig, ett land som förmådde bygga massor med bostäder under det så kallade miljonprogrammet, ett framtidsinriktat planerande land som kunde införa högertrafik med imponerade effektivitet och smidighet. Ett land där politiker styrde med hjälp av tusentals kloka offentliga analytiker som med sina räknesnurror från Facit AB i Åtvidaberg lade fakta och planer på bordet för beslut.

Detta Sverige finns inte längre. Vår framtid styrs inte längre av det sunda planerandet där statens primära fokus ska ligga på vår trygghet, säkerhet, sjukvård, äldrevård och utbildning. Istället har framtiden blivit något som våra politiker överraskas av. Vi ser det på område efter område. Plötsligt upptäcker man att brottsligheten skenar och behöver fler poliser, men då finns inga fängelseplatser. Förlossningsvården har nästan nio månader på sig att på veckan när prognosticera efterfrågan, men ändå är det ständigt kris. Gällande åldringsvården har man många decennier på sig. Vi kan på fåtal år öka befolkningen med uppemot en miljon människor, men hoppsan, det finns ju inga bostäder! Och när upptäckte man att kommunernas ekonomi skulle krascha för att statens slutade betala för migranter efter två år? Inom sjukvården är det extra illa så där har man till och med behövt uppfinna ett nytt ord, nämligen ”stabsläge”. Praktiskt betyder stabsläge att det inte finns plats för dem som behöver sjukvård eftersom Sverige har ca 2,4 vårdplatser på sjukhus per 1000 innevånare medan genomsnittet för Europa är runt 4,7 och Tyskland har över sex vårdplatser.

När det inte finns någon planering blir handfallenheten inför Corona total. Det finns varken skylt i farstun, eller någon plan, eller ens någon central information, eller instruktioner, eller rekommendationer exempelvis via TV, eller skyddsutrustning, eller vårdplatser, eller andra resurser som kan behövas. Det vi får oss till livs är endast utsagor om hur smittans omfattning ska klassificeras och att statsministern följer saken noga.

Det enda som skiljer Corona från statens övriga åsidosatta kärnområden är att Corona kommit så fort. För övriga områden som till exempel rättssystemet och sjukvården har vi fått decennier att vänja oss vid nedmonteringen.

Därför kan vi också förvänta oss att hanteringen av Corona blir densamma som vid övriga mera långvariga krisliknande situationer till exempel gällande brottsligheten och underskottet i kommunerna. Detta betyder tystnad eller löst pladder – möjligen kombinerat med i panik framtvingade halvdana åtgärder som syftar till att ge intryck att problemen är på väg att lösas.

Det finns säkert många svar på varför Sveriges härskare inte längre bryr sig om statens kärnuppgifter och inte längre verkar göra planer för en god framtid. Det jag själv undrar över är varför så många skötsamma nettoskattebetalande medelklassare accepterar det som dessa partier erbjuder genom att rösta på dem. Tror de att de aldrig kommer bli svårt sjuka eller gamla eller rånade eller att Sverige aldrig kommer bli anfallet eller drabbas av något som Corona-viruset? Är det fel i huvudet på folk eller vad handlar det om? Läsare, hjälp mig!

BILD: Stridsflygplanet Viggen 1967 och en utrymningsplan från civilförsvarsövningen Operation Stockholm 1961.

Rutger Engellau, företagare, far, farfar och morfar med en omtanke som också sträcker utan för den egna familjekretsen.

Gästskribent