Patrik Engellau har i några texter beskrivit hur insikten om större problem ofta börjar någonstans i de inre organen, till exempel som en magkänsla. Förnimmelsen i kroppens inre föregår tankarna, som sedan letar sig upp till hjärnan, varefter orden formuleras. Om processen går på några sekunder eller tar sin behövliga tid, beror nog på om det handlar om något som upplevs som en akut fara eller ej. 

Så där är det också för mig. Jag minns till exempel den stort uppslagna bilden av den på en turkisk strand drunknade pojken Alan Kurdi i media hösten 2015. Jag blev med ens alldeles iskall och kände en stark undergångskänsla i kroppen. Hjärnan grep efter ett litet tag in och jag tänkte att ”Nu har de hittat den perfekta bilden för sin propaganda. Vilken känslomässig sprängkraft det finns här! Nu öppnas portarna för syndafloden och vi kommer att dränkas i migranter.”  

Men lika viktigt som ”gut feeling” är drömmarna med sina symbolspråk och känslotentakler in den vakna världen. Dessa har alltid spelat en viktig roll för mig när det gäller att förstå vad som händer och vem jag är, vilket jag berört här och här. Likt morsesignaler från det undermedvetnas källarvåning letar sig drömbilderna fram och med sin symbolik blottlägger de skeenden som jag sedan i vaket tillstånd kan bearbeta med mina tankar. De frilägger också humorn och det absurda i tillvaron. Ett exempel på detta är en dröm från 2012. Men först en bakgrund: 

Under 2010-talets första år började jag känna mig verkligt orolig för att Sverige som det land vi känt det, inom en inte alltför avlägsen framtid skulle komma att utplånas på grund av massinvandringen och dess konsekvenser. 2006 hade regeringen Reinfeldt tillträtt och antalet beviljade uppehållstillstånd började genast att skjuta i höjden. De passerade snart strecket för 100 000 per år, vilket är den nivå vi ligger på idag (i slutet av 1990-talet låg de på drygt 30 000). Detta på grund av den överenskommelse som slöts mellan alliansregeringen och miljöpartiet 2011, där gränserna öppnades, asylbegreppet vidgades och papperslösa gavs ökade rättigheter. SD och deras rasistiska väljare skulle få sig en rejäl näsknäpp! 

I början på 2010-talet intensifierades också, som jag minns det, brännmärkningen av oss invandringskritiker. Etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg och jag kom 2012 ut med första delen av boken Invandring och Mörkläggning. Den blev en försäljningssuccé, men tegs i stort sett ihjäl av main stream media. I Aftonbladet recenserades den dock till en bild av paraderande nynazister. 

Under asylkaoset var vi 2016 uppe totalt i över 150 000 beviljade uppehållstillstånd. Mellan 2012 och 2019 beviljades över en miljon uppehållstillstånd eller 126 000 per år, eftersom regeringen Löfven fortsatte på den inslagna vägen innan en mycket försiktig inbromsning skett de senaste åren.  

Till denna pågående stora demografiska förändring kom också de högre födelsetalen för utrikesfödda kvinnor. 2000 – 2021 ökade antal personer i befolkningen med två utrikesfödda föräldrar med nära nog 400 000 personer medan ”pursvenskarna” minskade med 165 000. Utrikesfödda ökade med nästan 1,1 miljon under samma tid (SCB). Turkiets president Erdogan uppmanade 2017 alla turkiska familjer i Europa att skaffa sig fem barn.  

2010 inträffade också det första islamistiska terrordådet i Sverige när en man försökte spränga julhandlande människor i luften i centrala Stockholm. Emellertid blev det bara han själv som strök med, eftersom laddningen utlöstes för tidigt. Nu till min dröm i september 2012: 

Jag checkar in på ett stort hotell i Istanbul. När jag går upp för trappan från receptionen ser jag ett gäng beväpnade terrorister ta sig in i byggnaden. Jag springer upp till våningarna ovanför för att varna dem som jobbar och de som är gäster på hotellet om den förestående attacken. Men eftersom jag inte kan turkiska, och de på sin höjd lite knackig engelska, kan jag inte göra mig förstådd. Jag försöker då härma ett automatvapen och låtsas kasta granater, men blir bara utskrattad av dem som inte förstår att de snart kommer att stryka med. 
 
I källaren finns några terapilokaler där man sysslar med batik. De använder sig av ett stort gammaldags tvättkar, sådant som fanns på vinden på 50-talet i det hus på Södermalm där jag växte upp och där man, innan tvättmaskinen slog igenom på bred front, använde klappträ för att banka sköljvattnet ur tvätten. Svenska flaggan ska i detta kar färgas om så att det blåa blir mer islamgrönt och det gula ska blekas till vitt. En grupp kvinnor i hucklen tar sig an uppgiften med tålmodig entusiasm under ledning av Mona Sahlin och Gudrun Schyman. 
 
Jag vill springa därifrån och försöker fly till mitt hotellrum, men kommer inte ihåg rumsnumret. Jag springer omkring på olika våningsplan för att kunna gömma mig någonstans och rädda mitt liv. Allt medan katastrofen randas. 
 
Till slut tvingas jag ta nödutgången ända ner till källarplanet. Där i källaren sitter Fredrik Reinfeldt helt obekymrad och försöker spela Internationalen på en gammal tramporgel. Det går inte så bra för ”det nya arbetarpartiets” ordförande. Istället kommer någon osammanhängande arabisk hymn ur hans mun. 

Så här i efterhand är jag ganska överraskad över hur väl den här drömmen pekade mot det tillstånd där vi befinner oss i idag. Min känslostämning av annalkande katastrof har övergått till en mer bestående nedstämdhet av att den stora demografiska omvälvningen och allt som den har fört med sig har gått så fort att det inte finns någon väg tillbaka till ett samhälle, där jag hör hemma.