Det är mycket som är negativt just nu. Och det har det varit i åratal, kanske rentav decennier. Att de styrande politikerna är en liten klubb för inbördes beundran, som har sin egen karriär för ögonen snarare än landets och medborgarnas bästa, är nedslående för att uttrycka det milt. Ändå känner jag hopp. Konstigt? Kanske det. Men trots politikerväldets galenskap finns en vardag där människor kan mötas och samsas.

I den värld där jag framlever större delen av mitt liv – närmare bestämt Högdalen – finns det alla slags människor. Etniska svenskar och invandrare från all världens hörn, fyllpåsar och skötsamma skattebetalare, kulturkoftor, vänstersinnade och SD-are samt det mesta där emellan.

Vi har sedan åratal tillbaka två tältläger där tiggare från Balkan tycks ha bosatt sig permanent och vi har narkotika, kriminalitet och en och annan ojämlik familj där maken tillbringar sommardagarna i shorts och linne medan hustrun är täckt i svart från topp till tå. Allt det där har vi och det är klart att jag grips av tröstlöshet ibland. Men ännu oftare känner jag hopp och glädje när jag ser mig omkring i min lilla del av Stockholm.

Jag känner glädje när jag ser en somalisk mamma som, när hon handlar i matbutiken, frågar sina barn om de ska köpa den där risgrynsgröten som är på extrapris så att de kan laga ris á la malta när de kommer hem. När min iranska granne stoppar undan hijaben längst in i garderoben och släpper ut sitt vackra, glänsande hår i sommarsolen. När hennes uzbekiske man spelar fotboll med döttrarna precis som min egen pappa spelade fotboll med mig en gång i tiden. När vi samlas till gårdsfest och alla dyker upp, och diskuterar om allt mellan himmel och jord på stockholmska och värmländska såväl som med utländsk brytning.

Det jag ser omkring mig i mitt lilla kvarter, och i hela Högdalen, är integration på riktigt. Integration i vardagen, långt från välmenande projekt konstruerade av ett politikervälde som saknar verklighetsförankring. Integration som uppstår när människor möts där den svenska kulturen fortfarande råder. För det är ju det som är själva grejen. Det kan aldrig ske någon integration i de områden där det vuxit fram enklaver präglade av främmande kulturer, oavsett vad stollar som Annie Lööf och Martin Ådahl inbillar sig (och försöker inbilla oss).

I Högdalen har vi förvisso mångkultur när det handlar om människors ursprung, men det är den svenska kulturen som präglar området. Min man, som vuxit upp här och närmar sig de sextio, känner fortfarande igen sig och trivs lika bra nu som förr.

Det gör inte min väninna som bor i Rågsved. Där är det, säger hon, som att bo i Mogadishu. Småflickor i tätt omslutande hijab och kvinnor i niqab och män som tagit över det offentliga rummet och vakar över sitt territorium. Men så är det också så många fler invandrare där, från kulturer som står i direkt motsats till vår och som fått frodas på bekostnad av den svenska kulturen, den som skapat välstånd och jämställdhet. I områden som Rosengård och Rinkeby är det ännu värre.

Att detta fått ske, och dessutom uppmuntrats av våra politiker, är ren skam. Och vi har många politiker som borde tvingas stå till svars. Mona Sahlin, som kränkte oss alla genom att kaxigt hävda att de ”gamla svenskarna” måste integreras i det nya Sverige. Reinfeldt med sitt imbecilla skitsnack om det svenska ”barbariet”. Listan kan göras lång. Var och en har de hållit i hammaren och slagit in den ena spiken efter den andra i kistan.

Ändå är jag alltså hoppfull. Jag vet att det sägs att muslimerna kommer att vara i majoritet i Sverige inom x antal år, och så kanske det blir (om inte myndigheterna på allvar sätter igång med en kampanj om familjeplanering) men jag tror faktiskt inte att islam kan vinna över den svenska kulturen. Vi har fått för oss att vi är svaga, att vi inte har något att sätta emot – förmodligen på grund av decenniers förminskning och hån av svensk kultur – men det har vi. Vi har frihet och demokrati och vi har en lång, lång historia av jämställdhet som ingen religion kan värja sig emot i längden. Den sekulära friheten utgör en närmast oövervinnerlig lockelse, det ser vi ju inte minst på kristendomen vars företrädare i åratal har beklagat sig över sakernas tillstånd. Det är klart att det här är uppenbart även för de muslimska företrädarna och att det är därför många av dem hetsar mot oss. De är livrädda, helt enkelt, och undermedvetet inser de att deras förtryckarideologi aldrig kan segra i längden.

Under tiden pågår integrationen i vardagen. Människor möts och kommer överens, så som människor mötts och kommit överens i generationer, oavsett varifrån de kommer och vilket parti de röstar på. Det kan vara så att vissa områden är förlorade för en lång tid framåt. Men jag tror inte att Sverige är det.

Bild: Gårdsfest i Högdalen