BITTE ASSARMO: Den meningslösa melodifestivalen

När jag skriver det här är det ännu inte avgjort vem som vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Men jag tror man kan vara rätt säker på att Ukraina tar hem segern i år. Vilket annat land skulle kunna vinna? Eurovision är bland det mest känslostyrda vi har i Europa och den som tror att det handlar om musik kunde inte ha mer fel. Denna musiktävling handlar om politiska statements och med kriget som pågår i Ukraina är årets ställningstagande solklart. Ukraina vann.

Eller så gjorde de inte det. Jag kan ha fel. Det kan ju faktiskt vara så att deltagarländerna bedömer sång och musik snarare än krig och fred, men jag tvivlar på det. Eurovision är årets kanske bästa tillfälle för Europas länder att visa sympati för en god sak, lika väl som det är ett utmärkt tillfälle att visa antipatier. Ett politiskt event förklätt till musikfestival, helt enkelt, och så har det varit länge. Upphaussat till max, som om det skulle vara ett viktigt evenemang.

När jag växte upp var dock Eurovision inget märkvärdigt, snarare tvärtom. Det var inte hälften så kommersiellt då som nu, ändå riktades det kritik just mot det. Jag minns så väl när det arrangerades en alternativ festival, med Ulf Dageby alias Sillstrypar’n som, på frejdig göteborgsdialekt, sjöng om den ”omoråååliska” schlagerfestivalen. Det var lika töntigt som den riktiga festivalen, om inte ännu töntigare. Melodifestivalen var kommersiell. Dageby var motsatsen.

Sedan dess har han visat att han är minst lika kommersiellt trendkänslig som någonsin de artister han kritiserade på 1970-talet. Han lär knappast ha skrivit all sin musik utan att tjäna pengar på den – faktum är att han nog tjänade en slant även på ”hiten” Doin’ the omoralisk schlagerfestival”. Men är man en fin vänsternisse så är man.

Än idag kan man kolla in Dageby på SVT Öppet arkiv när han stolt framför sin lilla trudelutt. SVT tycks vara omåttligt stolta över att tillhandahålla denna kulturpärla – oklart varför, eftersom de numera satsar en väldig massa av sina intäkter på den riktiga festivalen och har gjort den till årets happening. Alla ska med på denna närmast plågsamma uppvisning i narcissism där det mesta verkar vara avgjort (eller uppgjort) redan på förhand. Någon kritik riktas inte heller mot den längre. Mello har blivit rumsrent även på vänsterkanten, trots att den är mer kommersiell nu än någonsin förr.

Själv har jag inte tittat på melodifestivalen på flera decennier. Jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i schlager och jag har vansinnigt svårt att fatta att SVT överhuvudtaget kan få publik till någon av sina femtioelva deltävlingar. Men smaken är delad, som bekant, och för min del får var och en gärna bli salig på sin tro. Jag har alltså inget emot schlagerfestivalen som sådan men jag blir lite trött på hyckleriet. Är det någon som på allvar tror att gamle general Björkman inte hade ett finger med i varenda delseger och finalbidrag? Själva tävlingen känns som ett spel för gallerierna, något som haussas upp in absurdum för att få tittarna att ringa och rösta och tro att de kan påverka det hela.

När du läser det här vet du om jag hade rätt eller fel – om Ukraina vann eller inte. Jag kan tänka mig att jurymedlemmar över hela Europa känner sig oerhört goda och empatiska om de röstar fram Ukraina till en seger, men jag undrar verkligen vad detta gör för skillnad för det krigsdrabbade landet och dess invånare. För min del kan de lika gärna lägga ner hela det här spektaklet, för i grund och botten är det lika meningslöst idag som det alltid har varit.

Bitte Assarmo