PATRIK ENGELLAU: Ett stim 

Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?

En vän till mig, nu bortgången, brukade likna Sverige och svenskarna vid ett stim av sniglar. Det är en metafor som säger allt. Sniglar betyder att vi är tröga vilket inte behöver vara en skam; betänk att tvåkammarriksdagens första kammares främsta uppgift var att säkerställa ett mått av ”vislig tröghet” i statsstyrelsen. Stim betyder att vi i rör oss som sillar, det vill säga alla åt precis samma håll med plötsliga, totalkollektiva riktningsförändringar, till exempel att vi under tre kvarts sekel håller samma kurs i Nato-frågan och sedan vänder 180 grader och liksom försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Ann Linde tycker att omkastningen är så självklar att det nästan är en förolämpning att de ska behöva ange skäl. Sekunden efter en riktningsförändring tror jag att sillarna skulle verka lika förnärmade om man insisterade på en förklaring.

Eftersom jag haft tillfälle att övertänka saken i närmare sjuttiofem år har jag ett antal försöksvisa förklaringar till stimmets under perioden så stadiga kurs i Nato-frågan. Den första har sin grund i den svenska självbilden. I kraft av humanistisk stormakt ville Sverige lite förnämt hålla sig på avstånd från det imperialistiska USA och de övriga krigshetsarna inom Nato. Eftersom vi också höll på oss i relationen till ärkefienden Ryssland framstod Sverige som den inom geopolitiken förkroppsligade neutraliteten och fredsälskan, en förebild för resten av världen. (Observera att denna attityd inte, som många tror, hade uppfunnits av socialdemokrater och kommit till särskilt starkt uttryck under Olof Palme utan har gamla rötter i vår kultur. År 1701 kom August den Starke av Sachsen med en fredstrevare till Karl XII som blev förnärmad och svarade att det vore ”vår gloire till blame, om vi skulle någensin indgå med någon, som sig så malhonnet prostitueret, den ringaste avhandling eller traktat”.)

En annan förklaring är att vi själva hade prostituerat oss ännu malhonnetare än något Nato-land orkat med. Samtidigt som vi alltså gjorde oss förmer i syfte att framstå som världens personifierade godhet, till exempel att vi gav mer i utvecklingsbistånd än något annat land, så var vi helt övertygade om att USA skulle komma till vår räddning om det knep. Jag vet vad jag pratar om ty jag är armélöjtnant om än numera avdankad. Alla som gjorde lumpen fick lära sig att Nato skulle komma till vår räddning om ryssen började morra. I övningarna var fienden – kodnamn: fi – alltid röd. När svenska marinofficerare reste på kurs var det inte till Sevastopol utan till San Diego. Detta var så självklart för alla att jag ofta frågat mig vem våra politiker försökte lura med allt prat om alliansfrihet och neutralitet. Inte var det USA och inte var det Sovjetunionen. Möjligen var det svenska folket.

En annan intressant förklaring till vår alliansfria inställning går åt det konspiratoriska hållet och pekar på att ett alliansfritt land självklart måste ha en stark vapen- och försvarsindustri för att inte bli beroende av den ena sidans kanoner och stridsvagnar. Sverige utvecklade också en försvarsindustri i världsklass som byggde ubåtar, stridsflygplan, kanoner, terrängfordon och annan nyttig materiel. Jag skulle tro att man inom detta svenska militärindustriella komplex såg med tillfredsställelse på den svenska viljan till alliansfrihet och neutralitet.

Så byter allt plötsligt riktning. Vi bara vet att Sverige ska söka medlemskap i Nato innan saken diskuterats i demokratisk ordning och innan en ansökan inlämnats eller beslut ens fattats om att en ansökan ska skrivas. Det beror antagligen på att en nationell rädsla för Putin har brutit ut. Efter några sekler av fred är svenskarna inte längre ett modigt folk. Putin har skrämt oss in i Nato. Gärna för mig. Om jag kan slippa har jag inte heller någon lust att riskera lugnet från det kalla krigets bipolära värld.

Patrik Engellau