PATRIK ENGELLAU: Har vi ett samhällskontrakt? 

(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.

Då hånar samhällskontraktsteoretikerna mig och säger att samhällskontrakt inte är handlingar man fäster på papper – dummer! – utan en imaginär överenskommelse. Ett låtsasavtal som medborgaren kan använda vid ett ilsket låtsasgräl med staten i syfte att skaffa sig en tydlig om än påhittad grund för sina klagomål.

Men hela tankefiguren är enligt min mening vilseledande. För det första står tesen i konflikt med regeringsformen vars första paragraf lyder som följer: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.

Där finns inget utrymme för någon statlig kontraktspart eller ens minsta lilla maktdelning. Svenska folket är enväldigt. Att ett enväldigt folk skulle börja förhandla om eventuella kontraktsbrott med staten tycker jag, som representant för svenska folket, är ett för folket förolämpande synsätt. Det är ju att tillmäta staten, eller närmare bestämt politikerna, en förhandlingsrätt som inte finns i regeringsformen.

Det som stör mig mest i hela resonemanget om att det skulle existera ett samhällskontrakt är den underliggande föreställningen om jämlikhet mellan parterna. Kontrakt, såframt det inte handlar om ett slavkontrakt, sluts frivilligt mellan likvärdiga och likaberättigade parter. Om jag gör en affär med det mäktiga ICA-bolaget genom att köpa till exempel en kartong med sex ägg från frigående höns känner jag mig jämlik med ICA. Om det skulle bli något bråk mellan oss om äggpaketet är jag övertygad om att det svenska rättsväsendet skulle ge mig rättvis behandling. ICA och jag är kontraktsparter och därför jämlika, åtminstone i teorin.

Teorin om samhällskontraktet verkar bygga på en föreställning om jämlika parter. Med vem är då parten staten eller politikerna jämlik? Antag att jag som representant för medborgarna vill ha ett allvarssamtal med staten med anledning av medborgarnas djupt kända besvikelse över att den inte gör sitt jobb, vem är det då jag ska tala med?

Rätt svar, om man frågar samhällskontraktsteoretikerna, är nog någon eller några ledande politiker. Det skulle betyda att politikerna vore motpart i ett kontrakt med medborgarna. Men det är alldeles uppåt väggarna ty politikerna är inte några jämställda avtalspartners utan underställd personal. Det enda imaginära avtal medborgarna har med dem är ett anställningsavtal. Medborgare ska inte förhandla med politiker utan myndigt ge dem instruktioner och order. (Om jag vore ett snäpp mer radikal skulle jag säga att politiker inte borde ha rösträtt i allmänna val av samma skäl som verkställande direktörer i privata bolag inte bör få delta i styrelsens beslut.)

Så när allt kommer omkring och jag lyckats tolka det demokratiska systemets signaler förmedlade av mina inälvor så handlar det om att jag tycker illa om att samhällskontraktsanalytiker upphöjer politikerkåren till auktoriserat särintresse och ger den en ställning som jämlik med sina uppdragsgivare medborgarna vilket den inte är ens i den regeringsform, alltså uppdragsbeskrivning, som politikerväldet själv formulerat. Jag tror att det vore nyttigt om alla påminde sig om vilka som är ägare till landet och vilka som är anställda dagliga ledare. Medborgarna är ägare och politikerna är anställda underlydande.

Egentligen är begreppet samhällskontrakt något som jag tror att Rousseau eller hans ovän Denis Diderot, den franska Encyklopedins drivande kraft, hittade på och som är en tilltalande skapelsemyt om demokratins tillblivelse. Allt folket hade samlats på en stor äng för att skapa ett gemensamt samhälle, ty sådan var den allmänna meningen. De församlade insåg att samhället skulle behöva en administration och därför en eller flera administratörer eller dagliga ledare, som det kallas på norska. Medborgarna själva hade varken tid eller lust att sköta den dagliga ruljangsen eftersom de hade sina egna butiker att ta hand om så de beslöt att anställa personer ur sin egen krets för det jobbet. De ansåg vidare att det borde utfärdas en instruktionsbok – ”Hur Riket skall styras”, till exempel – för denna personal vilket också skedde. Därmed fick samhället sin konstitution, grundlag, regeringsform eller statsförfattning.

Samhällskontraktet var alltså den överenskommelse som medborgarna därmed slöt med varandra. Samhällskontraktet är en pakt mellan medborgarna, inte mellan medborgarna och någon maktgrupp, exempelvis politikerna, som konstituerat sig vid sidan av medborgarna.

Spelar det någon roll? Ja, ty föreställningen om ett jämlikt avtal mellan medborgarna och de lagårdsförmän (politikerna) som Sveriges ägare, alltså vi medborgare, anlitat för att sköta vår egendom innebär att politikerna skulle ha någon särskild sorts rättigheter utöver vad som enligt regeringsformen tillkommer dem i egenskap av enskilda medborgare.

Patrik Engellau