Gästskribent TORBJÖRN KASTELL: Varför kulturen aldrig kan bli ”fri” 

Vad menas egentligen med ”fri” kultur? Uttrycket används oftast av vänstern för att beteckna kultur som på något sätt är skattefinansierad, och alla förslag om att inskränka kommunala kulturbudgetar, eller dra ner på stödet till public service brukar väcka starka reaktioner som ett angrepp på den ”fria” kulturen. Varje gång det debatteras i kulturnämnden i Malmö att dra in bidrag till diverse skumma kulturföreningar, ”fria teatrar” och studieförbund brukar vänstern gå i taket.  

Därför skulle jag vilja göra en längre utvikning om vad som egentligen är kriterierna för fri konst och kultur, för jag tror inte att så många på någon sida av vårt politiska spektrum har tagit sig en riktig funderare på det. Så, vad är alltså definitionen på ”fri” konst och kultur? Låt oss börja med de saker som jag hoppas och tror att vi alla kan vara överens om, oavsett politisk åskådning och tillhörighet. 

Den första och viktigaste definitionen anser jag vara att konsten skall vara juridiskt fri. Det skall inte förekomma censur från myndighetshåll, ingen konst skall vara förbjuden och ingen konstnär skall behöva frukta repressalier från regimen för den konst han eller hon skapar. I den bemärkelsen måste konsten i Sverige betraktas som väldigt fri i internationell jämförelse. Visst, självklart finns det även i Sverige vissa legala begränsningar av konsten. Ett exempel är lagar som handlar om rikets säkerhet; jag tror inte att man skulle kunna göra en realistisk målning eller teckning av en militärbas och sälja den till Ryssland och komma undan med att kalla det ”konst”. 
 
Ytterligare en legal begränsning är lagen mot barnpornografi, vilket i kulturellt sammanhang akutaliserades i samband med det så kallade Mangamålet 2010. Då blev en översättare av japanska mangaserier åtalad för innehav av barnpornografi, på grund av att den karakteristiska mangastilen avbildar även vuxna karaktärer med barnsliga drag, vilket ställer till det legalt om man avbildar dem i sexuella sammanhang. Konstnären i fråga blev friad, men det var ytterligare ett exempel på att det inte är alldeles glasklart hur man drar gränsen mellan konst och olagligheter. 
 
Ett tredje exempel är naturligtvis lagen om hets mot folkgrupp, vilket bland annat drabbat den kontroversielle konstnären Dan Park och, förstås, producenterna av vit makt-musik. Så, självklart kan konst inte vara fullt ut ”fri”, i betydelsen att vara utanför lagen. Men även med de här reservationerna anser jag att konsten och kulturen i Sverige måste betraktas som väldigt fri i denna bemärkelse. 
 
Det andra kriteriet som jag tror att alla kan vara överens om är att konsten måste vara skyddad. Det vill säga att staten skall med hjälp av sitt våldsmonopol se till att konstnärer och kulturutövare inte skall behöva frukta repressalier från politiska och religiösa extremistiska grupper eller individer på grund av sin konst. På detta område är Sverige på pappret framstående, men i praktiken finns stora brister. Det kan man fråga bland annat Lars Vilks om. Eller rättare sagt, det skulle man kunna fråga om han ännu var i livet. Det är visserligen sant att Lars Vilks död inte var direkt förorsakad av de islamister som under många år försökte mörda honom, men det är också sant att han inte skulle ha befunnit sig i en bil med två livvakter om Sverige hade förmått beskydda honom och hans konst fullt ut. Sverige kunde förvisso skydda Vilks från direkta angrepp, till stor kostnad – ekonomiskt för skattebetalarna, men framför allt personligt för honom själv och hans anhöriga – men man hade varken vilja eller förmåga att på allvar angripa roten till problemet och bekämpa de grupper som var ute efter hans liv. Man kan med rätta fråga sig hur många konstnärer och kulturutövare som har censurerat sig själva av fullt berättigad oro för att staten inte kan skydda dem från grupper och individer som blir provocerade av deras konst. 
 
Men, med detta sagt, dessa brister handlar trots allt om bristande resurser som kan åtgärdas med bättre budget, hårdare straff, minskad invandring, förändrad rättspraxis och inte minst förändrad attityd till extremister. På pappret är trots allt konsten mycket fri i Sverige även enligt den här definitionen. 
 
Att konsten skall vara juridiskt fri och att den skall vara skyddad är enligt min mening de enda nödvändiga kritierierna på fri konst. Men, till detta vill vänstern lägga ett tredje kriterium, nämligen att konsten också skall vara ekonomiskt fri. Alltså, att konstnären skall kunna försörja sig på sin konst, och ha de nödvändiga resurserna för att skapa den, utan hänsyn till om konsten är populär hos vanligt folk, eller gillad av överheten. Idealet för kulturvänstern torde vara ”kommunpoeten” i Tranemo, Jimmy Alm, som får betalt med skattepengar för att under ett års tid skriva en dikt i veckan om Tranemo kommun. Det är detta som är drömmen för vänsterorienterade ”kulturarbetare” och då har vi ett problem; ty om vi lägger in konstens finansiering och konstnärens försörjning som ett kriterium för ”fri” konst kan vi ganska snart konstatera att konsten aldrig någonsin kan bli ”fri” enligt vänsterns definition, för då kommer det alltid att finnas någon faktor som begränsar den. För det finns nämligen bara tre sätt för en konstnär att försörja sig själv och finansiera sin konst. 
 
Det första sättet är att konstnären skapar sin konst helt och hållet för egna resurser och på egen tid. En sådan konstnär är fri från både makthavarnas intressen och allmänhetens önskemål; han behöver inte tänka på om hans konst tilltalar vare sig överheten eller det vanliga folket, men han är naturligtvis väldigt begränsad ekonomiskt. En sådan konstnär kommer aldrig att bygga en katedral eller producera en storfilm. I praktiken är han eller hon begränsad till konstformer som inte kräver dyra material eller särskilda lokaler, såsom att skriva, måla eller teckna och han måste också ha ett vanligt arbete, eller generösa släktingar och vänner som kan försörja honom. I den här kategorin konstnärer hittar man sådana som Vincent van Gogh, Edgar Allan Poe och Franz Kafka. De hade alla vanliga arbeten eller levde på släktingar och vänner och de dog fattiga, eller åtminstone inte rika, och blev en del av vår västerländska kulturkanon först efter sin död. 
 
Var van Gogh och Kafka ”fria” konstnärer? Inte enligt vänstern, eftersom de inte var skattefinansierade. 
 
Det andra sättet är att skapa konst som vanliga människor uppskattar och är beredda att betala en liten slant för. Med andra ord, populärkultur eller, som kulturvänstern nedsättande benämner det, ”kommersiell kultur.” Den här typen av konstnär – om han är framgångsrik och lever i en demokrati, vill säga – är fri i den bemärkelsen att han inte behöver ta några hänsyn till makthavarna, och han har också stor ekonomisk frihet, både i fråga om att skapa sin konst och leva ett gott liv personligen. Men han måste självklart ta hänsyn till sin målgrupp och kan inte skapa konst som provocerar eller alienerar det vanliga folket. I den här kategorin hittar man konstnärer som William Shakespeare. 
 
Idag anses Shakespeare vara höjden av västerländsk finkultur och en person som kultureliten citerar för att markera sin bildning och överlägsenhet gentemot den obildade och otvättade populasen. På Shakespeares egen tid ansågs hans pjäser vara ett ganska lågtstående folknöje. Hans pjäser innehåller en hel del våld, blod och sex av den typ som alltid sålt bra bland det vanliga folket, och framför allt hans komedier innehåller en hel del skabrösa skämt som idag flyger skyhögt över våra huvuden, men som på Shakespeares tid säkerligen drog ner en hel del grabbiga flabb från de billiga ståplatserna på Globe-teatern. 
 
Var Shakespeare en ”fri” konstnär? Inte enligt kulturvänstern, eftersom han inte var skattefinansierad. 
 
Det tredje sättet, slutligen, att finansiera sig själv och sin konst är att ställa sig till Maktens förfogande; att bygga pyramider och mausoleum till mäktiga kungar och kejsare, att måla kapelltak åt allsmäktiga kyrkor, att skulptera bronsstatyer och måla smickrande porträtt åt rika köpmannafamiljer. En sådan konstnär har närmast obegränsad ekonomisk frihet. I praktiken är det endast en sådan konstnär som kan skapa verk som överlever i årtusenden. Han kan själv leva ett liv i lyx och överflöd och han behöver inte bry sig det minsta om vad vanligt folk tycker om hans konst, eller de resurser som går åt till att skapa den. Men, han är naturligtvis stenhårt begränsad av de ideologiska och religiösa önskemålen från hans uppdgragsgivare. I den här kategorin hittar vi sådana konstnärer som Leonardo da Vinci, Rafael och Michalangelo, vars främsta och mest kända verk var rena beställningsjobb från makthavarna. 
 
Det är faktiskt också, hur absurt det än kan låta, i detta illustra sällskap som vi hittar alla de moderna konstnärer som får bidrag och stipendier från stat och kommun för sin ”utmanande”, ”kontroversiella” och ”nyskapande” konst. Alla de som får pengar från skattebetalarna för sin konst får det för att de skapar den konst makthavarna vill ha. Det gäller public service och det gäller alla de konstnärer som skapar konst som ”utmanar förlegade normer och tabun.” De är inte på något sätt fria konstnärer. De kanske själva tror att de är det, eftersom de ju faktiskt skapar den konst de vill skapa; men hade de velat skapa någon annan konst hade de inte fått några pengar. 
 
Lägg märke till att jag i ovanstående exempel har nämnt några av de allra största konstnärerna vi haft i den västerländska kulturkretsen. Med det vill jag säga att konstens finansiering inte har något som helst att göra med konstens kvalitet. Stor konst skapas av stora konstnärer, alldeles oavsett hur de försörjer sig och vem som i framtiden kommer att betraktas som en stor konstnär kan inte avgöras av någon vänstervriden kulturförvaltning som beviljar bidrag enligt ideologiska styrdokument. Vem vet, kanske bilderna av balettdansöser och isprinsessor med blodiga skrev kommer att vara något prestigefyllt konstmuseums stora stolthet om 500 år? Det vet vi inte, och framför allt kan inte någon kulturnämnd som slänger ut skattepengar veta det. 
 
Men den viktigaste poängen jag skulle vilja framhäva med detta är följande: Fri konst är inte samma sak som skattefinansierad konst!  Det är snarare motsatsen. Och, ännu viktigare: Indragna bidrag är inte samma sak som förbud! Ingenting i den konservativa högerns kulturpolitik förbjuder någon typ av konst. Inte moderaternas, inte kristdemokraternas, inte sverigedemokraternas. Det finns absolut ingenting i högerpartiernas kulturpolitik som förbjuder en så kallad modern konstnär från att, till exempel, hälla ut några burkar ravioli och en hink begagnade tamponger på ett lakan, rulla sig naken i det och kalla resultatet något i stil med ”dekonstruktion av ickebinär rasifierad kropp i en postkolinial kontext.” Skillnaden är bara att en konservativ kulturnämnd skulle troligen inte lägga ut hundratusentals kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa in eländet och ställa ut det på allmän plats. Och det är allt. 
 
Det är detta vi måste komma ihåg när vi diskuterar skattefinansierad konst. Hur konsten finansieras har ingenting att göra med dess kvalitet. Det viktiga är att konsten är fri och att den är skyddad. 

Torbjörn Kastell är ledamot av kulturnämnden för Malmö Stad för Sverigedemokraterna. Han satt i partistyrelsen från 1995 till 2004 som bland annat partisekreterare och andre vice ordförande. Han har tidigare studerat vid journalisthögskolan i Sundsvall och lärarhögskolan i Stockholm med inriktning på historia och religion. 

Gästskribent