Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.

Jag har frågat några erfarna folkpartister vad bråket handlar om. Ligger det några viktiga politiska konflikter bakom? Vill några folkpartister stoppa friskolor medan andra vill ha fler? Grälar de om svenska vapenleveranser till Ukraina? Är det en strid mellan monarkister och republikaner?

Ju mer jag rotar i frågan om motiven bakom liberalernas inre slitningar desto mer övertygad blir jag om att det inte har med politik att göra utan om något mer fundamentalt – och troligen även en aning genant eftersom ingen verkar vilja tala om det. Vad kan politiska partier ha för svåra inre schismer som inte gäller politik? Vad kan vara viktigare frågor för politiska partier än just politik?

Det finns vad jag kan begripa bara ett tillräckligt övertygande svar på de frågorna, nämligen de enskilda partisternas privata försörjning. Om inte fyraprocentspärren utesluter alla liberaler från riksdagsplatsernas försörjningsmöjligheter så kommer det i alla fall, om man ska tro opinionsundersökningarna, att krävas seriösa utgallringar. Livbåten är inte stor nog. Några – eller alla – liberaler måste kastas åt hajarna (vilket betyder att de måste försöka försörja sig själva på egen hand; ett nog så obehagligt alternativ för den som under livet har vant sig att betrakta politiken som sin naturliga födkrok).

Det ser onekligen illa ut för partiet. Valet 2018 fick det 5,5 procent av rösterna till riksdagen. Sedan dess visar opinionsundersökningarna en nästan rak nedåtlutande linje som idag hamnat vid 2,8 procent. Det krävs inte så mycket fantasi hos de berörda liberalerna för att de ska ana larmen. Allihop ligger i farozonen.

Den enda som uppmärksammat denna aspekt verkar vara Tove Lifvendahl som skriver så här:

Partiets opinionssiffror har under Sabunis tid befunnit sig på nivåer som äventyrar partiets själva existens, och ju närmare valet blir sådana fakta också existentiella på ett personligt plan; det handlar inte bara om partiets överlevnad utan om en ansenlig mängd personers direkta levebröd, karriärer, status och framtidsutsikter.

Detta är naturligtvis mycket viktigare för de utsatta personerna än sådant som vi normalt föreställer oss att politiken handlar om som exempelvis antalet obligatoriska pappamånader i föräldraförsäkringen.

Hur gör folk, i det här fallet liberaler, i sådana utsatta lägen? Den första reaktionen måste vara ilska mot partiledaren, vem denna person än är. Som svensk politik är organiserad är partiledaren den enda partiföreträdaren om vilken väljarna i allmänhet har möjligheter att skaffa en uppfattning eftersom nästan bara ledaren, i varje fall i ett litet parti som liberalerna, får uppträda i teve. De övriga ombuden deltar liksom inte i matchen utan förväntar sig att partiledaren ska agera vallokomotiv och med sin karisma släpa in ett antal partikamrater till positionerna, lönerna och förmånerna i de valda församlingarna. Det är troligen oundvikligt att partisterna känner besvikelse och vrede mot den partiledare som inte tycks leverera i enlighet med deras förväntan. Det är just detta, tror jag, vi nu ser i liberalpartiet. Skället på Sabuni är bara att räkna med. Vilka anklagelser som helst mot henne får duga.

Reaktionen är emellertid till ingen nytta eftersom den inte höjer väljarnas förtroende för partiet. Partifolket börjar då indela sig i geografiska kotterier, till exempel stockholms-, göteborgs- och skånepartisterna, i hopp om att den enskilde politikern genom att tillhöra en klan av sammansvurna ska stå mer skyddad när knivarna börjar vina i luften.

Allt sådant är emellertid fåfängligt eftersom det inte ger fler röster utan bara manifesterar partiets brist på intern styrsel. Jag tror att partiets enda chans vore att med kraft och beslutsamhet mobilisera sina demoraliserade styrkor. Partiet kan inte nöja sig med att då och då låta sin ledare exponeras i teve. Varenda potentiell kandidat måste ut och träffa väljare. Det spelar ingen roll om de inte är särskilt karismatiska ty för väljarna räcker det med att någon kandidat tagit en personlig kontakt (vilket väljarna aldrig varit med om).

I valet 2018 fick liberalerna ungefär 48 000 röster i riksdagsvalkretsen Stockholms kommun vilket renderade tre ledamöter och tre ersättare, således sex folkvalda ombud eller åttatusen per folkvald liberal. Om dessa startade egna kampanjer för att exponera partiet och sig själva och träffade ett hundra väljare om dagen fram till valet så skulle alla liberalväljarna från 2018 ha fått ett besök av en liberal politiker. Det är inte mycket. Se hur politiker gör i USA. Det är bara att ordna frukostar och torgmöten och kyssa bebisar! Även politiker borde kunna lära sig att jobba hårt.

Men nu kommer den stora poängen med detta förslag som egentligen handlar om att mobilisera de liberala politikernas kreativitet och flit för att slippa gå under i kampen för tillvaron. Alla kandidaterna – som inte alls bara behöver bestå av de sex omnämnda utan kan omfatta vem som helst, till och med mig, som partiet väljer att ta in under sitt banér – uppträder som personvalskandidater. Det betyder att de som jobbar bäst får utdelning, det vill säga riksdagsplats.

Och liberalpartiet kan lansera sig i en debattartikel i Dagens Nyheter som något revolutionerande nytt i svensk politik, nämligen ett personvalsparti. Den största innovationen i Sveriges politisk liv sedan genomförandet av kvinnlig rösträtt! Liberalerna tar återigen täten! Det finns inga gränser för hur mycket spin ett parti kan få av detta om det anstränger sig lite.

Kommer partiet att lyssna på mitt eller någon annans möjligen goda råd och ge sig själv en chans att överleva? Otänkbart, skulle jag säga. Som andra statsfinansierade byråkrater har de aldrig behövt göra något innovativt om det så gäller den egna fortsatta statsfinansierade försörjningen. De vet inte hur man gör.

Bilden visar Carl Gustaf Ekman, en troligen oskyldig folkpartistisk statsminister, som fick avgå 1932 efter anklagelser om en muta från Ivar Kreuger.