PATRIK ENGELLAU: Krig och globalism

Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.

Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.

Varför skulle globalisering medföra fred? undrar du nog. Jo, därför att när Unilever och Siemens producerar över hela världen och etablerat sofistikerade internationella försörjningskedjor och affärsmodeller och system för långsiktig personalplanering så vill de inte bli störda av något så onödigt och primitivt som att kineser hatar uigurer eller ukrainare ryssar och därför väljer att skjuta på varandra i stället för att sköta sin uppgift i försörjningskedjorna. Det är helt sjukt, ju, säger CEO:na på Unilever och Siemens och bestämmer att alla anställda ska tvingas gå på kurs i Human Rights.

Min slutsats har alltså spontant varit att globalismen främjar freden. Men så kände jag en svag nervryckning längts bort i minnets dunkla djup och erinrade mig strax att Lenin hade skrivit om just det här i texten Imperialismen, kapitalismens högsta stadium. Jag plockade fram boken. Det står ungefär vad jag kunde erinra mig. Lenin skrev den 1916 mitt under första världskriget. Den är en exercis i marxistisk ekonomisk teori där centraliseringen och monopoliseringen och så småningom kartellbildningen inom företagssektorn ökar år för år och utsugningen av arbetarna tar sig allt grövre former. Imperialismen är att de ledande kapitaliststaterna skaffar sig kontroll över kolonier i resten av världen. De måste göra det, förklarar Lenin frustande av hat, för att hitta råvaror, avsättning för sina industriprodukter samt arbetstillfällen för de arbetslösa i hemländerna. Det krig som pågår medan Lenin skriver, första världskriget, är inte bara kapitalismens dödsrossling, utan också, menade författaren, själva beviset för riktigheten i hans analys.

Lenin fick alltså rätt, kanske inte för att hans logiska tankekedja var ofelbar, men rent empiriskt. Även om den globalistiska imperialismen inte var orsaken till första världskriget så kunde de uppenbarligen samexistera.

Nu är vi där igen. Sedan Sovjetunionens fall har Ryssland entusiastiskt integrerat sig i den internationella ekonomin. Man hade kunnat tro – och jag trodde det – att den ryska medverkan i globaliseringsprocessen skulle minska risken för ett krigsutbrott. Men så blev det inte. Snarare verkar globaliseringen ha ökat krigsrisken.

En intressant grej med Lenins skrift är att han som så ofta annars tar hedern av Karl Kautski (bilden), en av det förra sekelskiftets ledande marxistiska ekonomer och filosofer, en socialdemokrat och enligt Lenin ”en maskerad fiende, diplomatiskt uppsnyggad, som fördunklar arbetarnas ögon, förslöar deras fattningsförmåga och avtrubbar deras samvete”. Kautski slog tillbaka med att ”bolsjevikerna under Lenins ledarskap lyckades ta kontrollen över Petrograds och senare Moskvas väpnade trupper, och lade sålunda grunden till en ny diktatur istället för den gamla tsaristiska diktaturen”.

Kautsky verkar ha intagit min kanske till synes rimliga men bevisligen felaktiga uppfattning att globalismen borde minska krigsrisken: ”De internationella kartellerna [de multinationella företagen] är de tydligaste exemplen på kapitalets internationalisering och ger därför de kapitalistiska nationerna hopp om fred inom det kapitalistiska systemet”. Kautsky kunde för övrigt föreställa sig framväxten av något som liknar World Economic Forum i Davos, nämligen en ordning där de nationella imperialismerna slår sig samman och formerar en internationell ”superimperialism”.

Patrik Engellau