BIRGITTA SPARF: Om att så vind och skörda storm

Inte bara Sverige utan även Tyskland har under många år gravt misskött den så kallade flyktingpolitiken. Liksom en mängd andra länder i Europa, men dem lämnar jag därhän i denna text.

Både Sveriges och Tysklands ledare har åberopat att de är bundna av internationella flyktingkonventioner. Utan att de verkar ha läst dem eller ens förstått EU:s egna regelverk, som Dublinförordningen från 2013 om att en utomeuropé ska söka asyl i första säkra land inom EU.

Detta har lett till att just Tyskland och Sverige blivit till rena magneter för migranter från MENA-länderna. Många av dem kan absolut fly för sina liv. Men gör de det så kan flykten vanligtvis upphöra i något näraliggande grannland.

Stannar man inte där, när man lyckats rädda livhanken, utan väljer att resa vidare så flyr man inte längre för sitt liv. Man väljer helt enkelt att flytta till ett ännu bättre, rikare och mer generöst land.

Här i Sverige har vi, nu när vi tar emot akuta krigsflyktingar från Ukraina, sett massor av exempel på horribel girighet, avundsjuka, missunnsamhet och rent förskräckande egoism från tidigare inflyttade från MENA-länderna.

Får ukrainarna något enda litet, så mycket som ett knappt vägbart uns av något gratis som de själva inte fått, en enda liten laglig rättighet som de själva inte fick direkt när de passerade gränsen eller bemöts kvinnorna och barnen från Ukraina med bred folklig värme och en vilja att hjälpa till, så skriker de i högan sky om orättvisor, särbehandling och rasism.

Detta kommer alltså från många av dem som redan fått flytta hit, erhållit medborgarskap, bostäder, utbildning, vård. De som fått absolut allt, och lite till.

Detta något märkliga flyktingfenomen finns nu naturligtvis även i Tyskland, likaväl som i Sverige. Ett exempel från DN om situationen i Berlin:

”Noushin från Iran, som befinner sig på ett asylboende i västra Tyskland, är i en liknande situation. Hennes första asylansökan registrerades i Danmark, där hon fick avslag.

Noushin, som kritiserat den iranska regimen, är orolig för att skickas tillbaka till Danmark – för att sedan utvisas till Iran. Hon säger att hon förstår hur flyktingarna från Ukraina känner sig.

– Vi är också flyktingar. Vi behöver också stöd. Jag har förlorat mitt hem, jag har förlorat allt, säger hon.”

Söker man sig norrut från krigets kaos i Ukraina så ligger enbart Polen emellan på resan mot Sverige. Det är ett så kallat närområde, vilket nämns i FN:s flyktingkonvention.

Hur Noushin lyckats ta sig från Iran ända upp till Danmark vet jag inte. Det enda jag med säkerhet vet är att hon under sin resa har passerat en mängd säkra länder, både utanför och inom Europa och EU, för att ta sig dit.

Nu befinner hon sig i Berlin, tillsammans med ukrainarna, och är rädd att sändas tillbaka – till Danmark!

Detta eftersom både Tyskland, Sverige och en stor del av EU:s övriga länder lovat beskydd, lycka och evigt välstånd till världens alla folk. En generös utfästelse som nu på ett smärtsamt sätt krockar med ett grymt anfallskrig inom vårt eget närområde.

Genom att lova absolut allt till alla i hela världen har länder inom EU, som Tyskland och Sverige, sått vind och får nu skörda storm.

Birgitta Sparf