PATRIK ENGELLAU: Demokratins dekadens

Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv. Till exempel ifrågasätter den allt oftare välfärdsstaten som den tidigare betraktade som en stolt och troligtvis evig landvinning för mänskligheten.

Den ende som jag kan komma på som sysselsatt sig med den här sortens funderingar – till exempel om att demokratin ändrar karaktär över tiden och under en period kan vara löftesrikt framåtblickande men under nästa period förfallen och urartad – är Platon. I boken Staten låter han Sokrates framföra ett antal synpunkter som är så lekfullt intuitiva att de aldrig skulle publiceras på Dagens Nyheters debattsida.

Sokrates säger att demokratin i hans eget tycke är det mest tilltalande statsskicket eftersom demokratin strävar efter att maximera friheten bland medborgarna. Men, säger Sokrates med en suck, frihetsdriften blir också demokratins undergång eftersom folk inte lyckas njuta den med måtta utan går till överdrift. Han beskriver hur demokratin under sin dekadensperiod tillåter all frihet som någon kan komma på att önska sig. Skoleleverna vill ha frihet att slippa anstränga sig och lärarna beundrar ungdomen just för att den tänker så fritt (men inte lär sig något, antyder Sokrates). På samma sätt och med likartade konsekvenser fjäskar föräldrarna för sina barn.

Jag önskar att Sokrates hade utvecklat resonemanget mer i detalj ty det är visserligen fantasieggande men trots allt magert. Kanske gjorde Sokrates faktiskt det på sidor som med tiden förkommit; man får vara tacksam för det som återstår av avnjutas några årtusenden senare. Men vi kan alltid fylla på ur egen fatabur i Sokrates anda.

(Förresten undrar jag om inte Biskop Thomas, han med Frihetssången, var inne på samma tankegång som Sokrates. ”Frihet är det bästa ting, som sökas må all världen kring, den frihet väl kan bära” diktade han. Jag tror han menade att friheten är bra för den som kan bära den vilket betyder att inte överdriva den utan bruka den med måtta.)

I Sverige infördes demokratin i början av förra seklet och det är ingen tvekan om, åtminstone enligt min historietolkning, att den fungerade som ett storslaget frihetsprojekt, genom att den, i samarbete med marknadskrafterna, öppnade oanade livsmöjligheter för vanligt folk.

Men det gick förstås som en cyniker hade kunnat förvänta sig. Efter ett halvsekel med demokrati fick politikerna hybris och trodde att de själva var framstegens motor. Kunde vi göra allt detta så kan vi väl ta ännu större ansvar för människorna! sade de sig och skrev 1974 års regeringsform där de förklarar (i 1 kap. 2 § om du inte tror mig) att de ska ge folket i stort sett allt som folket önskar sig.

Det tog ett tag för folket att begripa att det fått frihet att önska sig vad som helst, även saker som tidigare ansetts oförenliga med naturlagarna. Låt mig ge ett exempel, nämligen människors könstillhörighet. Könstillhörigheten låg tidigare inte inom frihetens rike utan betraktades som ett oomkullrunkeligt biologiskt faktum. Så är det inte längre. Nu är var och en fri att själv bestämma sitt kön. Denna nya frihet har åstadkommits med två metoder.

Den ena metoden bygger på uppfinningen av begreppet genus. Det innebär att konceptet kön delar sig i två, dels biologiskt kön, dels genus. Det biologiska könet finns i individens arvsmassa men genus sitter i hennes huvud och bestäms av vad hon själv önskar sig vara. Till exempel kan hon biologiskt vara man men genusmässigt en kvinna av en speciell grupp som ska omtalas med pronominet ”zzidi” eller något annat hittills okänt.

Den nya friheten är inte bara ett hugskott i enskilda människors hjärnor utan har genom politiska beslut blivit en del av staten. Till exempel har man i Skottland och Irland nyligen genomfört folk- och bostadsräkningar. De skotska blanketterna tillåter folk att registrera sig som man eller kvinna oberoende av vad det står på deras födelseattest. På de irländska blanketterna kan man anmäla sig både som man och kvinna men riskerar att myndigheterna singlar slant om vad som ska registreras. De irländska myndigheterna beklagar att alla genusmöjligheter inte är tillgodosedda men lovar att det ska rättas till inför nästa undersökning.

Den andra metoden att skapa överensstämmelse mellan medfött och önskat kön är kirurgiskt könsbyte, naturligtvis övervakat, administrerat och finansierat av staten. Har demokratin bestämt att till den yttersta gränsen följa sin inneboende drivkraft att maximera medborgarnas frihet så får den ta konsekvenserna, det vill säga koncentrera makt i politikernas händer så att de ska kunna förverkliga olika drömprojekt samt ytterligare beskatta medborgarna så att det finns resurser så det räcker.

Betänk nu att det här med könstillhörighet bara är en av de många friheter som demokratin uppfunnit. Fossilfrihet är en annan. Frihet att slippa försörja sig av eget arbete är ytterligare en. Föräldrars frihet att skälla ut sina barns skollärare finns också.

När jag studerar vårt eget samhälle framträder det tydligare för mig vad Sokrates kan ha menat med att demokratin tar död på sig själv om den inte lär sig att behärska sin längtan efter just det som gör den till det ädlaste statsskicket, nämligen friheten. Som Thorild sa: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Patrik Engellau